Warhammer 40.000: Space Marine 2

Warhammer 40.000: Space Marine 2 har varit en efterlängtad titel under lång tid. Originalet släpptes redan 2011 och fans har i princip bett om en uppföljare sedan dess. Det har dock alltså dröjt tills nu innan vi återigen fått chansen att kliva i Captain Titus massiva skor (och rustning). Väntan visar sig dock överlag ha varit väl värd.

Captain Titus är alltså tillbaka och finner sig själv efter spelets inledande nivå befordrad till Primaris Space Marine, redo att bekämpa hotet från Tyranids på de mest brutala och actionpackade sätt möjliga. Jag som spelare kan antingen ta mig an horderna av fiender på egen hand eller välja att samarbeta med upp till tre andra spelare online. Bägge alternativen fungerar ypperligt och även om jag generellt sett föredrar att spela solo kan det stundtals kännas rentav nödvändigt att ta hjälp av andra spelare. Space Marine 2 har nämligen en förmåga att formligen översvämma spelaren med fiender och det kan emellanåt vara svårt att hålla sig vid liv samtidigt som jag ska ladda om, försöka läka mig själv och även behöver försvara en rad olika punkter från vågorna av Tyranids.

Emellanåt kan jag känna att Space Marine 2 är aningen obalanserat när dessa kaosartade situationer uppstår och det är svårt att inte vilja vrida handkontrollen i två delar när man återigen stupar på målsnöret. Trägen vinner sägs det dock och efter några fler försök brukar jag komma vidare. Det går aldrig så långt att spelglädjen förtas men det blir ändå lite frustrerande.

Oavsett när Titus biter i gräset så är det dock i några av de läckraste spelmiljöer jag hittills upplevt denna konsolgeneration. Visst kan det saknas brist på varierande färgschema men rent audiovisuellt är Space Marine 2 otroligt läckert och jag har inte heller stött på några märkbara tapp i bilduppdateringen när jag spelar i Performance-läget.

Så när bokstavligt talat hundratals Tyranids stormar mot mig kan jag aldrig skylla på att spelet laggar eller sätter käpparna i hjulen för mig utan mina misslyckanden är helt och hållet mina egna. Detta vägs upp av den härliga känslan att svinga Warhammers ikoniska Chainsword och Bolter-pistol genom fiendemassorna. Om det är något utvecklarna ska ha otroligt beröm för så är det att de fångar Warhammer 40k-känslan rakt igenom, från minsta ljudeffekt till de massiva miljöer som återskapas i otrolig detalj.

Är du inte alls bekant med Warhammer 40k kan du eventuellt känna att den övergripande berättelsen haltar lite, då det är väldigt mycket bakomliggande som spelet helt enkelt väljer att inte förklara i någon större utsträckning. Med det sagt är det svårt att fokusera på det övergripande narrativet när nästa flodvåg av fiender forsar fram emot mig och mina medsoldater samtidigt som jag ser hur min ammunition börjar sjunka till oroväckande låga nivåer. Vid sådana tillfällen är det dock bara att kavla upp ärmarna, dra fram mitt Chainswordoch göra min plikt. Som Titus och de andra ständigt påminner mig om: For the Emperor!