Ridley Scotts film Alien står sig än idag som en av tidernas största klassiker. Den för tiden unika blandningen av science fiction och skräck är lika fascinerande och skrämmande idag som den var när den släpptes för 35 år sedan.
Genom åren har filmserien blivit spel ett flertal gånger. Ibland har resultatet varit riktigt lyckat, ibland har det floppat rejält. Många av oss känner fortfarande den bittra eftersmaken från förra årets Alien: Colonial Marines som var en rent vedervärdig upplevelse.
In på scenen träder Creative Assembly, en studio som är mest känd för sina taktiska Total War-spel till PC. De har på förhand utlovat en upplevelse som ska fånga känslan och stämningen från Ridley Scotts mästerverk och samtidigt skrämma slag på spelare världen över. Och de lyckas faktiskt med mycket av detta.
Alien: Isolation utspelas 15 år efter att Ellen Ripley skickat ut den fasansfulla Xenomorphen genom luftslussen på rymdskeppet Nostromo och sövt ned sig själv i hypersömn. Ripleys nu vuxna dotter Amanda har länge sökt efter svar på vad som egentligen hände hennes mor och resten av besättningen på Nostromo. När hon får information om att svaren kan finnas på rymdstationen Sevastopol tvekar hon inte på att ge sig dit.
När hon och hennes team kommer fram märker de dock snart att allting inte står rätt till och Amanda finner snart sig själv separerad från de andra, med en gigantisk, ödelagd station att utforska. Samtidigt är det något ondskefullt som gömmer sig i skuggorna. Något som är ute efter henne.
Det första som bör sägas om Alien: Isolation är att utvecklarna träffat mitt i prick när det gäller stämningen. Från första stund känns det verkligen som att jag är en del av Alien-universumet. Datorerna med sin retro-futuristiska design och gröna sken, de kliniskt vita miljöerna, allt är perfekt återskapat från Alien. Som ett stort fan av originalfilmen är det en fröjd att få utforska det inledande rymdskeppet och sedan Sevastopol.
Creative Assembly vet också hur de ska bygga upp skräcken hos spelaren. Blinkande lampor, rörelser i skuggorna och mycket annat gör att jag sitter på helspänn hela tiden. De har också haft den goda smaken att faktiskt låta själva monstret vänta innan det gör entré. Den första delen av spelet blir då en ständigt panikartad väntan på en attack man vet är på väg och det fungerar fantastiskt bra.
Alien: Isolation innehåller endast en Xenomorph och jag kan inte döda den hur som helst. Vapen biter inte på den utan lyckas som bäst skrämma bort den för stunden vilket påminner om den ständiga känslan av att vara jagad som Resident Evil 3: Nemesis bjöd på. Rymdvarelsens agerande är dessutom inte skriptat, vilket innebär att det aldrig går att veta var eller när den kommer att dyka upp. Även detta bidrar till en känsla av osäkerhet som genomsyrar hela spelet.
Inledningsvis gör jag bäst i att gömma mig. Skrivbord, skåp och andra utrymmen är livsviktiga för min överlevnad. Allteftersom spelet fortgår får jag tillgång till vissa vapen, dock med mycket begränsad ammunition. Ett crafting-system låter mig kombinera olika föremål för att skapa egna vapen, hälsopaket och liknande men i slutändan är det ändå Alien-seriens ikoniska rörelsedetektor som är det mest användbara föremålet.
Xenomorphen är inte det enda hotet på den ödelagda rymdstationen. Det finns även andra människor som blivit paranoida och hellre skjuter först och frågar sen som en form av självbevarelsedrift. Ett gäng uttryckslösa androider finns också med i leken för att sätta käppar i hjulet för Amanda Ripley under hennes resa.
Och det är där vi kommer till den största nackdelen med Alien: Isolation. Det må vara ett stämningsfullt skräckspel som verkligen fångar känslan av panik och hjälplöshet från originalmaterialet. Men spelet är på tok för långt. Det är inte ett klagomål man hör varje dag, oftast brukar spel vara för korta.
I fallet Alien: Isolation är det dock tvärtom. Om du räknar med 15-20 timmar för att ta dig genom kampanjen så kommer du börja känna hur konceptet känns lite väl tunt. Spelmekaniken är solid men den upprepas i vad som känns som all oändlighet. Jag smyger omkring, gömmer mig för Xenomorphen eller jagar bort den. Sedan börjar allting om igen. Alien: Isolation hade gott och väl kunna vara 5-7 timmar kortare för att få en mer intensiv upplevelse.
Annars finns det inte mycket att klaga på med Alien: Isolation. Överlevnadsläget är intressant, men det finns för tillfället endast en karta att spela. Fler kartor kommer att släppas som DLC vilket känns lite väl girigt.
Om du är ett fan av filmen Alien är Isolation ett måste. Är du ett fan av skräckspel är det ett måste. Om du gillar väldigt bra spel är det ett måste. Var bara beredd på att upplevelsen börjar halta lite efter ett tag.
Största +
Stämningen är mästerlig
Xenomorphen är läskigt oberäknelig
Ljud och bild är enastående
Största –
Spelet är för långt för sitt eget bästa
Den mänskliga AI:n är ganska korkad
Bara en karta i överlevnadsläget
Be the first to comment