Saints Row-serien har haft en intressant resa sedan starten på Xbox 360 för nio år sedan. Vad som inledningsvis var en hyfsad GTA-kopia har genom uppföljare vuxit till en helt annan typ av spel. Gängkrigen har hamnat så långt i bakgrunden att de inte syns längre och fokus ligger numera på galna upptåg, ännu galnare karaktärer och vapen som verkar vara hämtade ur en feberdröm.
I spelets fjärde del, som släpptes 2013, tog utvecklarna i från tårna och kastade in alla idéer de kunde komma på. Huvudkaraktären är USA:s president? Check! Utomjordingar anfaller och kidnappar mänsklighetens smartaste personer? Japp! Spelaren blir inlåst i en datorsimulerad värld där presidenten har superkrafter? Varför inte?
Nu har Saints Row IV kommit till Xbox One i form av specialutgåvan Re-Elected. Spelet levereras komplett med allt DLC som släppts till originalet samt förbättrad grafik och högre bilduppdatering. Presentationsmässigt har det dock inte hänt överdrivet mycket och jag kan egentligen inte se särskilt stor skillnad mellan denna version och den till förra generationens konsoler.
Bilduppdateringen är högre men den är långt ifrån stabil utan hoppar mellan drygt 30 bildrutor per sekund upp till 60 emellanåt. Det är trist att utvecklarna inte lyckats utnyttja hårdvaran bättre för att leverera en smidigare upplevelse, vilket leder till att konverteringen känns som något av ett hafsverk.
Tur är väl då att Saints Row IV är lika underhållande idag som 2013. Att skapa min egen karaktär och sedan utrusta honom eller henne med diverse superkrafter i kampen mot Zin-imperiet är ren och skär galenskap i spelform. Det regnar referenser till tidigare spel i serien, det drivs med Mass Effect-serien och vi får även återuppleva en scen från den klassiska sci-fi-filmen ”They Live”.
Uppdragen i Saints Row IV är varierande och underhållande, även om striderna med Warden-fienderna fortfarande är lika frustrerande som tidigare. Vad som däremot är allt annat än frustrerande är den ständiga jakten på de lysande klot som används för att uppgradera mina superkrafter. Att superhoppa runt i digitala Steelport kan lätt gå från ett par minuter till ett par timmar och det väcker härliga minnen från Xbox 360-spelet Crackdown.
Men den här nyversionen av Saints Row IV innehåller faktiskt något mer än bara originalspelet. Vi får även den helt nya fristående expansionen Gat out of Hell, där vi äntligen får ta kontroll över seriens kanske bästa karaktär, Johnny Gat. I spelets inledning firar alla karaktärer Kenzies födelsedag och efter ett missöde med en ockult spelbräda sugs presidenten ned till helvetet för att gifta sig med Satans dotter. Det är då upp till Johnny Gat och Kenzie att resa efter sin älskade ledare. Och sparka djävulen i skrevet, förstås.
Gat out of Hell påminner en hel del om Saints Row IV. De flesta superkrafter är sig lika men med vissa skillnader. Istället för att bara glida genom luften kan jag numera flyga ordentligt, till exempel. Spelvärlden påminner en hel del om Steelport, vilket karaktärerna inte är sena med att påpeka. Dock befolkas den numera av vandrande zombier istället för människor och Statans polis anländer i brinnande Monstertruckar.
Karaktärsgalleriet är inte riktigt lika vasst den här gången, även om vi får gästspel från döda kändisar som Blackbeard, Vlad the Impaler och självaste Shakespeare. Personlige favoriten Dane Vogel från Saints Row 2 återvänder också, återigen gestaltad av Jay Mohr, vilket för mig blir ett kärt återseende.
Kampanjen är betydligt kortare i Gat out of Hell vilket resulterar i att jag låser upp mina superkrafter på löpande band utan mycket dötid. Utvecklarna Volition verkar ha insett att de flesta bara vill orsaka kaos och låter oss därför göra det relativt omgående.
Som eget spel är Gat out of Hell lite väl snålt på nytt material men som ett komplement till Saints Row IV är det en trevlig expansion. I slutändan handlar det dock om hur pass mycket du uppskattar Saints Row-seriens fåniga humor och totalt överdrivna gameplay. Om du som jag kan skratta gott åt diverse fånigheter som gigantiska rosa dildos, rymdstrider till tonerna av ”What is love” och liknande lär du få många goda skratt med Saints Row IV: Re-Elected och Gat out of Hell.
Saints Row är en serie som aldrig försökt vara något den inte är. Saints Row kan liknas vid ett brinnande tåg fyllt med sadistiska clowner som rusar fram genom ett utomjordiskt rymdskepp till tonerna av Aerosmiths ”I don’t wanna miss a thing”. Det är galet, våldsamt och ofta hysteriskt roligt. Gameplaymässigt må serien ha en del att jobba på men sett till rent underhållningsvärde är det svårslaget.
Största +
Härligt låg humor
Friheten
Många varierade uppdrag
Största –
Ingen vidare grafisk uppdatering
Gat out of Hell känns lite kort
Be the first to comment