Årets stora spelöverraskning är Transformers Devastation. Det finns egentligen inget mer du behöver veta men jag ska ändå förklara.
Avslöjandet kring Devastation dök upp från ingenstans strax före årets E3-mässa. Där avslöjade Activision att ett nytt spel med världens bästa robotar var på gång och att det dessutom utvecklades av världens bästa actionstudio, Platinum Games.
Nu är den färdiga produkten här och resultatet är ett spel med flera problem. Dessa överskuggas dock av det fantastiska stridssystemet och all den fan service som tryckts in. Just stridssystemet delar en stor del av sin DNA med studions mästerliga Bayonetta-spel. Kontrollen känns genast bekant och mångsidig på det sätt som förväntas av ett Platinum-spel.
Witch Time-funktionen från Bayonetta har flyttats rakt in i Devastation och innebär att om jag undviker en fiendeattack i precis rätt ögonblick går tiden långsammare för ett par sekunder och lämnar mina plåtklädda motståndare öppna för långa komboattacker.
Denna funktion, tillsammans med resterande stridssystem, känns oerhört bra och bevisar en gång för alla att Optimus Prime tillhör populärkulturens absolut hårdaste krigare. Prime får i spelet sällskap av ikoniska karaktärer som Bumblebee, Sideswipe, Grimlock och Wheeljack. Samtliga karaktärer har sina egna styrkor och svagheter och alla känns unika och roliga att spela.
Det faktum att flera originalröster från den animerade serien återvänt för att ge karaktärerna liv gör knappast saken värre. Att höra Peter Cullen och Frank Welker som Prime och Megatron blir aldrig gammalt.
Handlingen är dock inget att hänga i granen. Megatron och hans undersåtar har upptäckt ett sätt att förvandla Jorden till metall och i princip skapa Cybertron 2. Det är upp till Autoboterna att stoppa honom och detta görs genom enorma mängder plåtsmisk.
Designen på de olika karaktärerna är kort och gott fantastisk. De ser alla ut exakt som i TV-serien från 80-talet och är så långt från de styggelser som vi fått se i Michael Bays vidriga skräpfilmer. Devastation gör Transformers på helt rätt sätt.
Dessvärre är miljödesignen inte riktigt lika lyckad. Miljöerna känns ofta stela och livlösa, redan innan gigantiska robotar förstört allt i sin väg. Spelet flyter dock på bra i 60 bildrutor per sekund vilket ger ett riktigt härligt flyt.
Kampanjen tar ungefär 6-7 timmar att dra igenom och kan bli riktigt utmanande beroende på vilken svårighetsgrad du väljer. Utöver detta finns ett utmaningsläge att ta sig an efteråt. Då de olika karaktärerna är så pass olika i spelstilen är det väl värt att spela om kampanjen ett flertal gånger. Tyvärr är leveling- och lootsystemet ganska dåligt utvecklat och känns mer förvirrande än underhållande. Dessutom kan kameran ibland ställa till med vissa bekymmer, främst i trånga utrymmen.
I övrigt är Transformers Devastation en ren fröjd på alla sätt och vis. Det är läckert designat, har ett mästerligt stridssystem och är en nostalgitripp av sällan skådat slag. Jag kanske låter mig färgas av min förkärlek till Transformers, som jag älskat sedan barnsben. Men i detta fall kan jag inte bry mig mindre. Jag älskar Transformers och jag älskar Devastation, trots dess brister.
Största +
Fantastiskt stridssystem
Peter Cullen och Frank Welker
Förvandlingarna
Största –
Inga spelbara Decepticons
Trista miljöer
Loot och leveling känns meningslöst
Be the first to comment