Life is Strange har tagit med mig på en känslomässig bergochdalbana under det gångna året. Berättelsen om Max och Chloe har varit medryckande och stundtals otroligt gripande. Samtidigt har de spelmekaniska elementen ibland lämnat en hel del att önska.
Nu när den sista episoden av Life is Strange är här har jag fått se slutet på en tonårsberättelse som kryddats med såväl mordmysterium som tidsresande. Denna recension kommer alltså att täcka både den sista episoden men även spelet som helhet.
Efter händelserna i slutet på episod 4, som enligt mig hör till de absolut starkaste, befinner sig Max i en minst sagt knivig situation. Jakten på Rachel Amber har tagit en oväntad vändning och Max måste använda sina tidsresande krafter för att ställa allt till rätta.
Och det är egentligen temat genom hela episoden. De val som har gjorts genom äventyrets gång kommer tillbaka i full kraft och ställer både Max och mig som spelare inför ytterligare svåra val. Det visar sig också att flera val lett till oväntade konsekvenser och när Max blir allt mer desperat använder hon sina krafter för att ändra mer och mer vilket ställer till det ännu mer för henne. Samtidigt börjar användandet av hennes krafter att tära ännu mer på Max rent fysiskt.
Den avslutande episoden börjar dock inget vidare. Inledningen känns som plockad från ”Män som hatar kvinnor” och passar inte alls in med tonen i resten av spelet. Det är fortfarande gripande att se Max göra allt i hennes makt för att rätta till alla fel som uppstått men samtidigt känns episoden lösryckt och hoppig, där den röda tråden trasslas till rejält.
Åtminstone inledningsvis.
Efter någon timme in i den sista episoden börjar saker och ting knytas ihop. De riktiga konsekvenserna av allt hoppande genom tiden slår till med full kraft och saker och ting ställs på sin spets. Upplevelsen tar plötsligt en mer ”surrealistisk” vändning och när jag till slut står inför ett sista, avgörande val känner jag mig panikslagen, osäker och sorgsen.
Jag vet inte vad det är som gör att jag har fastnat så hårt för Max och Chloe men det har jag. Deras vänskap känns äkta även om deras dialog inte gör det samtidigt som röstskådespelarna vuxit in i sina roller på ett fantastiskt sätt, framförallt Ashly Burch som levererar ett par rent hjärtskärande repliker som Chloe.
Relationen mellan Max och Chloe har byggts upp på ett briljant sätt genom episoderna och även om manuset som sagt har varit aningen bristfälligt emellanåt har förhållandet mellan de forna barndomsvännerna presenterats på ett trovärdigt och relaterbart sätt. Åtminstone så trovärdigt det kan vara i ett spel om tidsresande.
Life is Strange var i slutet av förra året ett av de spel jag såg fram mest emot under 2015. Det gör mig så glad att förväntningarna har uppfyllts på fler sätt än de lämnat mig besviken. Detta är ett typexempel på där helheten är större än summan av dess delar.
Utvecklarna Dontnod har skapat en berättelse som vågar ta upp allvarliga frågor som depression, mobbing och sexuella övergrepp. Aspekten med tidsresor är egentligen ganska oväsentlig då huvudberättelsen skulle kunna stå på egna ben.
Life is Strange är en sällsynt upplevelse som alla bör ta del av. Det har sina brister men det har dess huvudkaraktärer också. Det är just dessa brister som gör dem så lätta att tycka om. Det är en högst individuell upplevelse som alla förmodligen inte lär uppskatta lika mycket som jag. Men jag älskar Max och Chloe och jag känner mig hedrad att få ha tagit del av deras resa.
Största +
En gripande berättelse om vänskap
Charmiga, trasiga huvudkaraktärer
Underbart soundtrack
Största –
Vissa spelmekaniska brister
En ganska svag inledning på den sista episoden
Stela ansiktsanimationer
(För att undvika spoilers innehåller denna recension inga bilder från den sista episoden. Reds. anm.)
Be the first to comment