Jag försökte rädda dem alla. Jag gjorde mitt bästa för att hålla dem vid liv genom svält, sjukdomar och attacker från andra överlevande. Vi stod emot så länge vi kunde, jag och min lilla grupp överlevare. Till slut blev trycket för stort. En efter än föll de offer för den hotfulla miljö vi stod inför. Bruno, Marko och alla de andra lämnade mig ensam. Jag misslyckades.
This War of Mine: The Little Ones är ingen munter upplevelse. Från spelets inledande sekvenser blir jag snabbt medveten om att detta inte kommer att sluta väl för någon av de inblandade. Det är precis som spelets omslag säger, ju snabbare jag inser att det inte några val som är “rätt” eller “fel”, desto bättre.
Spelet målar upp en blek och förmodligen ganska sann bild av hur det är att vara en vanlig civilist i en stad som blivit sliten itu av långa krig. Min inledningsvis lilla grupp av överlevare gör sitt bästa för att hålla varandra vid liv i ett övergivet hyreshus. Där kan de hitta en liten mängd förnödenheter som gör att de klarar sig ytterligare ett par dagar.
För att försöka överleva längre än så gäller det dock att ta vara på nattens mörker och ge sig ut i staden på jakt efter mer material för att kunna bygga, mer mat för att hålla hungern borta och mer vapen för att kunna stå emot de människor vars moraliska kompass fått ge vika för deras egen överlevnadsinstinkt. Resurserna är få och de flesta är villiga att gå över lik för att lägga beslag på dem.
Jag själv tar mig an utmaningen på ett annat sätt. Jag bestämmer mig tidigt för att inte lämna någon ensam, kosta vad det kosta vill. Män, kvinnor och framförallt barn är alla välkomna i mitt läger, förutsatt att de kan dra sitt strå till stacken. Vissa av dem hjälper till att bygga, andra ger sig tappert ut i den hotfulla natten i hopp om att finna något som kan vara till hjälp.
När ett av de föräldralösa barn jag tagit hand om blir allvarligt sjuk gör jag allt i min makt för att hålla henne vid liv, bara för att slå näven i bordet av ilska när jag misslyckas.
Inledningsvis går det bra, sedan kommer problemen krypande. Det börjar ganska harmlöst: Någon får feber och behöver vila, andra är hungriga. Därefter följer skador från strider mot andra överlevare och svårare sjukdomar. Samtidigt börjar maten ta slut och vi har inte tillräckligt med sängar för att alla ska kunna vila ordentligt.
Till slut är det någon som inte orkar kämpa längre och somnar in en sista gång. Någon annan blir för hårt anstormad av fiender och faller trots en hedersvärd kamp. Moralen sjunker tillsammans med hoppet i mitt läger och vad jag än tar mig an känns situationen hopplös. När ett av de föräldralösa barn jag tagit hand om blir allvarligt sjuk gör jag allt i min makt för att hålla henne vid liv, bara för att slå näven i bordet av ilska när jag misslyckas.
This War of Mine: The Little Ones påverkar mig på ett sätt som få andra spel gör. Känslan av ständig utsatthet är påtaglig och de val jag ställs inför är sådana som jag inte skulle önska på min värsta fiende. Därför är This War of Mine ett spel som är lika viktigt som det är annorlunda. Det vågar ställa mig som spelare inför situationer som jag förmodligen (och förhoppningsvis) aldrig kommer att behöva hantera i verkliga livet. Samtidigt vet jag att dessa situationer är alltför vanligt förekommande hos mängder av människor världen över, särskilt i dessa tider.
Vi lever i en tid då verkligheten och spelens verklighet närmar sig varandra mer och mer och det är sällan mer tydligt än i This War of Mine: The Little Ones. Digitala krigsskildringar kan aldrig jämföras med verklighetens men This War of Mine kommer närmare än de flesta, på gott och ont.
Största +
Brutal krigsskildring
Oerhört svåra beslut som måste fattas
Stämningsfull presentation
Största –
Kontrollen kan vara lite knackig när det blir strider
(Vi på X1Sverige har ändrat vårt betygssystem och använder inte siffersatta betyg längre. Mer information kring detta hittar ni här.)
Be the first to comment