Längtan efter en sista fantasi

”Jag har börjat spela det där Final Fantasy 7”, sa min gode vän när vi gick på gymnasiet, och spelet var flera år gammalt. ”Har du några tips?”

”Träna Aeris så mycket du kan i början”, svarade jag. ”Hon är lite seg att levla, men hon är riktigt bra i slutet av spelet, jag tror inte jag hade klarat de sista bossarna utan henne.”

Min mening var givetvis att till hälften trolla min vän och till hälften skämta med honom, jag antog att han kände till en av TV-spelshistoriens mest chockerande ögonblick. Min vän hade inte en aning. Han blev emellertid inte sur, snarare menade han att mitt lilla skämt gjorde att scenen som så många andra unga män fällde en tår till slog honom ännu hårdare. Emotionellt då.

För min egen del hade en annan vän till mig förstört just det ögonblicket långt innan jag hade spelat spelet själv, men Final Fantasy VII är ändå ett av de spel som berört mig allra mest när det kommer till spel som en konstform. Just spel som konst är ett ganska hett debatterat ämne, och även om många fortfarande håller med om att spel saknar legitimiteten som exempelvis litteratur eller film har skriver jag själv under på definitionen ”Konst är av kreativitet skapade verk som har som mål att känslomässigt beröra andra människor”, och med den definitionen klassas många spel som konst – inte minst Final Fantasy VII. Det var också det spelet i serien som jag spelade klart först, och även om jag har spelat även de spelen som puritanerna framhäver som de bästa, främst Final Fantasy VI, bultar mitt hjärta starkast för Cloud, Barret, Tifa, Aeris, och tillochmed Cait-Sith.

Det är med inte så blida ögon jag ser en älskad TV-spelsserie fullständigt förfalla. Även om jag inte kan sälla mig till puritanerna som hävdar att Final Fantasy dog när serien steg in i den tredje dimensionen har jag inte orkat ta mig genom ett helt spel sedan Final Fantasy X, och det fullkomligt ramlar över mållinjen utmattat, med en sten som heter ”halvdåligt nivåsystem” och en sten som heter ”instabila röstskådespelarinsatser” fastknutna vid varsitt ben (Ha-ha-ha-ha-ha! Ha-ha-ha-ha-ha!). Jag vill inte på något sätt förminska röstskådespelare, det är troligen ett väldigt svårt jobb. Trots det borde någon producent hoppat in där och ropat efter en ny tagning.

Tragikomiska scener åsido var Final Fantasy XIII, som släpptes till bland annat Xbox 360, långt från ett bra spel, och Final Fantasy XIV fick ett minst sagt svalt mottagande bland såväl onlinerollspelscommunityn som kritikerna. Med andra ord har Final Fantasy XV, som släpps senare i år, inte bara stora skor att fylla från klassiker som släpptes på 90-talet, det har också en boll att plocka upp från 2010-talet.

 Av det vi sett hittills verkar Final Fantasy XV vara ett ganska stort steg åt sidan för serien; spelet började sin bana som en spin-off från spelserien, och det märks bland annat i stridssystemet som mer liknar Kingdom Hearts än tidigare Final Fantasy-spel. Detta kanske inte är något helt dåligt. Spelvärlden verkar även den snarare hämta inspiration från verklighetens nutid än olika historiska eller mytologiska världar, som många tidigare spel i serien baserats på. Detta kanske inte heller är något helt dåligt.

Med nuvarande information i beaktning – alltså trailers med spinkiga karaktärer som har osannolika frisyrer och stora svärd, hyfsade röstskådespelarinsatser, en helt förändrad spelvärld och ett helt förändrat stridssystem – ser jag fram emot Final Fantasy XV med lite skräckblandad förtjusning och försiktig optimism.

 Rollspelsrävar och frälsta spelare känner säkert redan till det här, men alla vet inte att Square (hälften av nuvarande Square Enix) i slutet av 80-talet var ett företag i kris. En rad misslyckade titlar gjorde att företaget stod på ruinens brant. Efter upptäckten att namnet ”Fighting Fantasy” kanske hade upphovsrättsliga problem bestämde de sig slutligen för att kalla det spelet som skulle bli företagets sista för Final Fantasy. En sista fantasi innan graven, alltså. Spelet blev dock en oväntad hit och räddade företaget, förändrade hela rollspelsgenren och startade en spelserie vars femtonde spel alltså släpps i år, nästan 30 år senare.

Frågan är bara om Final Fantasy XV kommer kunna leva upp till den hype och de förväntningar som kommer med det väldigt anrika namnet. För egen del tycker jag att Square Enix lika gärna kunde lämna namnet därhän och kalla spelet något helt annat, och låta Final Fantasy faktiskt bli en sista fantasi – om inte annat för att försöka hålla spelserien relevant i en genre som enligt vissa också kämpar för att hålla sig relevant. Min initiala bild av Final Fantasy XV är att det åtminstone är ett steg i rätt riktning.