Recension: Assassin’s Creed Chronicles: Russia

Det är uppror i landet, monarkin står hotad och folket kämpar för ett bättre och friare Ryssland. Tempelriddarna står som alltid bakom kulisserna och göder kaoset för att driva sin egan agenda, och som lönnmördare är det din uppgift att stoppa dem.

Assassin’s Creed Chronicles – Russia är den sista delen i Ubisofts mini-spels trilogi. Den äger rum under toppen av den ryska revolutionen, och kretsar kring lönnmördaren Nikolaï Orelov under hans sista uppdrag. Trött på det eviga krigandet så har Nikolaï mottagit ett uppdrag, som i hemlighet ska bli hans sista, innan han lämnar Ryssland och Brödraskapet med sin familj för alltid. Din uppgift är att stjäla ett föremål från Bolsjevikerna som för tillfället håller Tsar Nicholas II och hans familj gisslan. Föremålet tros vara en Bit av Eden, och att stjäla den är prioriterat över allt annat.

Spelmekaniken följer de andra delarna, väldigt förenklad variant av huvudseriens. Huvudmålet är i vanlig ordning att ta sig igenom banorna så snabbt du kan, med begränsat antal dödsfall och konfrontationer. En lönnmördare ska vara likt en skugga. Även om målet alltid är att undvika konflikt för att så smidigt som möjligt röra sig mellan punkt A och B, så handlar spelet väldigt mycket om att effektivt kunna besegra och lönnmörda dina fiender. Detta är något som försvåras något extremt i spelet då det endast krävs ett skott eller ett slag för att fienden ska kunna besegra dig. Väldigt ofta skapar detta situationer där du blir tvungen att ha otroligt tålamod för att tillslut kunna ta död på alla fiender.

En lönnmördare ska vara likt en skugga.

Det enda som verkligen stör en med spelet, och gör att det dessvärre faller platt jämfört dess äldre syskon, är det antiklimax som historian ger. Jag har personligen längtat efter ett Assassin’s Creed-spel som berättar om tragedin kring Romanov-familjen och hur marxismen som, till synes, friade Ryssland bara för att i slutändan ge konsekvenser som till slut ledde till skapandet av Sovjetunionen. När man läste om Nikolaï Orelov så kände man lycka av bara tanken men sedan möte man en egocentrisk person som tappat alla värderingar som gör Brödraskapet till vad det är. Att möta en karaktär så likgiltig att Edward Kenway framstå som generös och givmild.

När man läste om Nikolaï Orelov så kände man lycka av bara tanken…

Allt som allt så faller spelet dessvärre platt. Trots potentialen som fanns så blev det dessvärre inte det resultatet som man från början förväntade sig. Det är ytterst tråkigt då man hittills har varit nöjd med alla andra spel som kommit i serien. Hoppet finns dock fortfarande kvar om ett Assassin’s Creed som ger den ryska revolutionen en story som den förtjänar.

Största +
Färgschemat i noir-stil
Fokus på smygande teknik istället för brutal styrka

Största –
Antiklimax kring spelets story