Genom åren har vi sett flertalet förstapersonsskjutare som har försökt sticka ut med hjälp av en gimmick eller unik funktion av något slag. Vi har sett spel i Andra Världskriget, spel där zombier är fiender och spel där vi kan spola tillbaka tiden. Detta är dock några av de mer vanligt förekommande teman som finns.
Superhot bygger sin spelmekanik kring en enda, väldig enkel idé: Tiden rör sig bara när spelaren själv gör det. Med hjälp av en otroligt stilistisk design har utvecklarna sedan byggt ett spel kring denna idé och spelet står och faller med den.
Det hela målas upp med en väldigt meta-influerad ramhandling. Som en hacker av något slag får jag en fil skickad till mig med ett spel som min vän säger är något alldeles extra. Därefter teleporteras jag in till olika korta scenarion där jag måste eliminera mina fiender. Detta görs oftast med ett skjutvapen men jag kan även ta till andra tillhyggen för att försvara mig.
Handlingen börjar simpelt men blir snart för smart för sitt eget bästa och jag kommer på mig själv med att hoppa över de textsekvenser som erbjuds för att komma vidare till nästa scen. Det är här som spelmekaniken kommer till sin rätt och visar framfötterna.
Som sagt, i dessa scenarion rör sig tiden bara när jag själv gör det. Eller, den står inte helt still men den rör sig otroligt långsamt. Om jag springer genom ett rum i normal hastighet rör sig mina fiender (och deras avfyrade kulor) som i vilken annan skjutare som helst. Om jag däremot börjar röra mig långsammare gör tiden detsamma och jag får möjlighet att andas för en stund.
Det är lätt att avfärda Superhot som en av tidigare nämnda skjutare som lägger allt krut på sin gimmick men det är att göra spelet en rejäl björntjänst. Faktum är att Superhot påminner mer om ett pusselspel än en förstapersonsskjutare. Efter ett par nivåer måste jag ta mig an flertalet fiender samtidigt och i samma veva kämpa med begränsad ammunition och andra hinder. Detta gör att jag måste fatta snabba beslut trots att tiden står still och även att jag hela tiden måste hålla ryggen fri.
Superhot är otroligt uppfriskande tack vare det annorlunda upplägget och även om det blir lite väl mycket trial-and-error emellanåt njuter jag av att skapa mina egna John Woo-liknande actionscener i slow motion. Spelet är inte överdrivet långt men mot slutet börjar jag dock få en känsla av upprepning som kommer smygandes. Spelet avslutas dock innan det hinner bli långtråkigt.
Hade det inte varit för det snurriga berättandet och några lite väl enerverande nivåer hade Superhot varit en odödlig klassiker. Nu får det nöja sig med att vara ett väldigt bra spel.
Största +
Härligt fräscht koncept
Den grafiska stilen är underbar
Största –
Handlingen
Trial-and-error
Be the first to comment