Min kropp är helt stilla. Jag har legat ute på klippkanten i flera minuter nu och väntat tålmodigt. Mitt arbete ska snart bli belönat. Plötsligt ser jag mitt mål kliva fram ur skuggorna. Han är långt borta, kanske för långt. Kommer jag att klara det? Jag håller andan, kramar försiktigt avtryckaren och skjuter.
Jag kan nästan följa kulan med blicken, den tar sig allt närmare sitt mål, som ännu inte hunnit reagera på det höga ljudet från mitt gevär. Han hinner precis titta upp och jag kan nästan svära på att han ser mig rakt i ögonen när kulan träffar honom och sliter hans kranium i två delar.
Sniper Elite III må vara förklätt till ett smyg-fokuserat äventyr i andra världskriget. Men vi vet alla vad det egentligen är. Det är en splatter-simulator av högsta rang. Allt som görs i spelet går ut på att få se den där detaljerade röntgenbilden av en soldat som träffas av kulan från ett krypskyttegevär. Att resten av spelet sedan är väldigt underhållande också får egentligen ses som en bonus.
Sniper Elite III sätter mig i rollen som den mest stereotype spelkaraktären man kan tänka sig. Han är kortklippt, vit och pratar med dov, raspig röst. Ingen större vikt har lagts på varken karaktärsdesignen eller spelets handling, men Sniper Elite III är ett spel där det faktiskt inte gör så mycket.
Det handlar nämligen mer om vad jag gör än varför jag gör det. Det finns säkert någon anledning till varför jag ska dekorera väggar med hjärnsubstans från nazistiska officerare, men efter flera timmar med spelet kan jag inte säga att jag vet vad den anledningen är.
Sniper Elite III är den typ av spel som tilltalar reptildelen av min hjärna. Det är våldsamt, på gränsen till groteskt och det är förbaskat roligt, ärligt talat. Känslan av att få till ett perfekt headshot är svårslagen och i Sniper Elite III finns de ögonblicken i överflöd.
Utvecklarna Rebellion har haft två spel på sig att slipa skjutmekaniken och den här gången har de överträffat sig själva. Sniper-mekaniken fungerar riktigt bra, även om det fortfarande finns utrymme för förbättring när det gäller spelets andra vapen.
Men den största förändringen kommer från spelets kartor, som den här gången är betydligt mer öppna än i föregångarna. Här kan jag fritt välja hur jag ska gå tillväga och spelet försöker aldrig peka mig i rätt riktning. Det känns som ett gäng sandlådor i miniformat där jag kan härja bäst jag vill, vilket jag givetvis gör.
Om jag känner mig ensam när jag färdas genom den afrikanska öknen kan jag spela genom hela kampanjen med en kamrat. Då får en av oss ta sig an rollen som krypskytt och den andre som ”spotter”, vilket skapar en helt ny dynamik i spelandet som är välkommet.
Med Sniper Elite III har Rebellion skapat ett smart spel som samtidigt är hjärndött, finkänsligt när det gäller siktet men brutalt och slafsigt när det gäller resultatet. Det är inte perfekt på något sätt, men krypskytte i spelform har aldrig varit såhär underhållande.
Största +
Röntgenkameran
Öppna kartor ger taktiska alternativ
Samarbetsläget
Största –
De andra vapnen är inte lika bra balanserade
Några uppdrag till hade inte skadat
Be the first to comment