We Happy Few är ett indieskapat förstapersonsspel i samma anda som Fallout och Bioshock. Spelet utvecklas just nu av Compulsion Games och de kallar det för ”retrofurturism” – spelet utspelar sig i ett alternativt 1960-tal, där historien inte utspelade sig som i verkligheten under andra världskriget. Spelaren får utforska den fiktiva britiska staden Wellington Wells, där invånarna tar en hallucinogen drog, som kallas ”Joy”, för att hantera den hårda vardagen.
Karaktären Arthur Hastings, den enda som finns att spela nu arbetar på, som jag tolkar det, en statlig tankepolis, som censurerar olika dokument, tidningsartiklar och liknande. Plötsligt, mitt under en vanlig arbetsdag, dyker dock en artikel om Arthur och hans bror upp på skärmen, och det skapar någon sorts traumatisk flashback. Han sträcker sig efter ett piller och jag ställs direkt inför valet om jag vill ”Ta drogen” eller ”Försök minnas”. Jag väljer att försöka minnas och spelet drar igång direkt. Det tar ingen lång stund innan mina kära medarbetare märker att jag inte är hög, och polisen jagar mig ut ur byggnaden och ner i kloakerna, där jag snabbt blir övermannad och nerslagen, bara för att vakna på en hittills okänd plats, osäker på varför jag är vid liv eller hur jag hamnat där.
Efter den korta introduktionen öppnar sig spelvärden nästan helt. Wellington Wells stadsdel ”The Garden”, vilken är den första spelaren får utforska, genereras precis som resten av spelet slumpmässigt, varför ingen spelomgång är den andra lik. I The Garden bor människor som inte har tagit Joy på länge, och de famlar runt längs kullerstensgatorna, skrikandes diverse osammanhängande utrop på hjälp, efter droger, saknade personer eller liknande.
Det känns rätt länge som om jag fastnat i en mardröm som jag inte kan vakna ur. En otäck känsla av surrealism gnager hela tiden, och miljön i The Garden, det otäcka soundtracket, och skriken från invånarna hjälper till att skapa en känsla av att jag är den ende personen som faktiskt ser verkligheten för vad den är.
Och verkligheten i We Happy Few är inte enkel. Liksom i Fallout: New Vegas (2010) så-kallade hardcoreläge måste spelaren hela tiden sova, äta och dricka i spelet för att inte råka ut för negativa konsekvenser som eskalerar rakt in i döden. Till råga på allt är Arthur något av en finsmakare, och mat som ruttnat ger honom matförgiftning direkt. Som bot mot det finns naturligtvis med medicin, eller bara vänta ut det.
Äter Arthur bara en portion rutten mat är matförgiftningen övergående och även om det ibland är irriterande att utforska Wellington Wells samtidigt som skärmen blir suddig och karaktären saktar in med jämna mellanrum bidrar det att skapa en känsla av utsatthet. Vatten finns det dock gott om, i kranar runt om i The Garden, så det var aldrig något problem för mig.
Ingenting är gratis i We Happy Few, och det är något bra. Spelet blandar på ett kompetent sätt utforskande, rollspel, och problemlösning. Jag har ännu inte stött på någon karaktär som vill mig direkt illa, men jag lyckades dö ändå vid min första spelomgång: Mitt i The Garden fann jag en arm stackare som stod och kräktes i en liten damm. Han bad mig om medicin, vilket jag gav honom, varvid han informerade mig om att någon oförsiktig läkare spridit ut en massa föremål i dammen och han ville ha hjälp att städa upp. Sagt och gjort gjorde jag slag i saken och började plocka upp tomma medicinburkar, smutsig gasbinda och använda kanyler. Plötsligt informerade mig spelet om att jag blivit smittad av en åkomma som kallas ”The Plague”, och i statusskärmen berättade spelet glatt att jag skulle dö av den. Och det gjorde jag också, en stund senare.
I min andra omgång försökte jag att ”Ta drogen” i början, och då förlorade jag direkt och kastades till sluttexterna. Snyggt jobbat, Compulsion Games.
Jag älskar Fallout, jag älskar Bioshock, och jag är säker på att We Happy Few kommer att fortsätta falla mig i smaken de kommande timmarna under min tredje spelomgång. Den här gången stänger jag dock av ”permadeath”, alltså att jag måste börja om från början om jag dör. Det är säkrast så, då alternativa 1960-tals-England är läskigt nog utan den biten.
Be the first to comment