BioShock-spelen tillhör några av de mest älskade och mytomspunna titlar som släpptes under den förra konsolgenerationen. Framförallt det första spelet har nått en nästintill legendarisk status sedan lanseringen och även om BioShock 2 på sin tid kändes som en kopia av det första spelet har även det fått en ordentlig skara fans genom åren. BioShock Infinite är det senaste spelet som släpptes och även det höjdes till skyarna av många.
Dessa tre spel och deras nedladdningsbara material har nu blivit tillgängligt för den nya generationen i form av BioShock: The Collection. Här samlas de tre äventyren och erbjuder timtals av utforskande, stridande och filosofiska frågeställningar.
I de två första spelen får jag utforska undervattensstaden Rapture, ett paradis som förfallit under trycket från dess Ayn Rand-influerade ledare Andrew Ryan. Med hjälp av genetisk manipulation har människorna i Rapture skaffat sig övernaturliga förmågor vilket har förvridit deras sinnen och lämnat en liten grupp överlevare som i princip har reducerats till blodtörstiga monster som söker efter ämnet Adam.
Några andra som söker efter Adam är en grupp små flickor, kallade Little Sisters. Deras uppgift är att extrahera Adam från människor med hjälp av enorma sprutor. Då dessa flickor är relativt sårbara beskyddas de av gigantiska bestar i dykardräkt kallade Big Daddies som bland annat är beväpnade med enorma borrhuvuden.
Det första BioShock sätter mig i rollen som Jack, en man som efter en flygkrasch finner vägen till Rapture, till synes av en slump. Väl där blir Jack indragen i det krig som pågår i staden mellan den numera galne Ryan och en liten grupp motståndare. Jack blir kontaktad av en man vid namn Atlas, som lovar att hjälpa Jack ta sig från staden om Jack i sin tur räddar Atlas familj, som hålls fången av Ryan.
Det som följer är en resa genom Rapture där saker och ting kan ändras på ett ögonblick. BioShock är mästerligt när det kommer till att ta spelarens förväntningar och ställa dem på sin spets. Spelet innehåller även en av de bästa twistarna i spelhistorien. BioShock 2 däremot är en betydligt enklare historia, åtminstone till en början. Narrativet känns inte lika finslipat och djupt som i det första spelet men väger till viss del upp detta genom att låta mig spela som en Big Daddy. Det är istället i expansionen Minerva’s Den som BioShock 2 verkligen förankrar sitt arv som en viktig del i BioShock-sagan.
Sedan har vi BioShock Infinite. Detta spel lämnar undervattensstaden Rapture och tar oss istället till Columbia, en svävande stad ovan molnen. Hit kommer Booker DeWitt, en krigsveteran som står i skult till en grupp farliga män och måste resa till Columbia för att rädda en flicka. Mer än så vet varken vi eller Booker i spelets början och efter en hastig färd upp i luften anländer vi till Columbia, en stad som precis som Rapture har dragit sina politiska ideal till sin spets.
Columbia har inte förfallit, till skillnad från Rapture och verkar inledningsvis vara ett riktigt trevligt ställe. Staden är fantastiskt designad och en ren fröjd att utforska. Snart börjar dock sprickor i fasaden att visa sig och religiös fanatism och rasism visar sina fula huvuden. Det som följer är även det ett spel där ingenting är vad det verkar vara och BioShock Infinite blir snabbt ett spel som kräver en hel del tankekraft för att följa med i narrativet.
Samtliga tre spel har fått grafiska uppgraderingar och körs nu i 60 bildrutor per sekund. Det är i det första spelet som skillnaderna märks bäst och spelet ser betydligt bättre ut nu än vid lanseringen. Uppgraderingarna för BioShock 2 och Infinite verkar inte vara lika stora men det är ändå klara förbättringar främst vid ljuseffekter och texturer.
I övrigt är spelen relativt oförändrade. Stridssystemen är precis som jag minns dem, med plasmider som ger övernaturliga förmågor i de första spelen och Vigors i Infinite. Spelmekaniken är fortfarande underhållande och Infinite är det klart mest fartfyllda spelet i serien med sina luftburna strider längs metallskenorna som förbinder den svävande staden Columbia.
Det är dock inte striderna som gör BioShock-spelen värda att uppleva. Faktum är att i samtliga titlar anser jag just striderna tillhöra de svagare (men långt ifrån dåliga) sidorna. Istället är det världarna i sig som gör BioShock-serien värd att uppleva. Från de Art Deco-inspirerade salarna i Rapture till de idylliska, soliga gatorna i Columbia är BioShock en serie som bjuder på den ena häpnadsväckande vyn efter den andra.
Sedan har vi berättelserna och karaktärerna. BioShock-serien bjuder på berättelser som få andra spel inte skulle drömma om att ens försöka tackla. De ämnen som tas upp är djupsinniga och värda att diskutera. Ibland önskar jag nästan att samtliga BioShock-spel skulle ha varit lugnare upplevelser med fokus på utforskande istället för förstapersonsskjutare.
Vi kan dock inte få allt här i världen utan får nöja oss med tre fantastiska spel i ny skrud. Har du redan spelat samtliga titlar finns det kanske inte tillräckligt med nyheter för att motivera ännu ett köp men de tre BioShock-spelen är väl värda minst en genomspelning till.
Största +
Tre fantastiska spel
Djupt narrativ
Förbättrad bilduppdatering
Största –
Få nyheter utöver de grafiska
Be the first to comment