Pac-Man handlar i grund och botten om en enda sak: Att äta. Den gula trekvartspizzan vi alla känner som Pac-Man har glupskt tuggat i sig frukter, prickar och spöken sedan tidigt 80-tal på en lång rad olika sätt. Pac-Man har figurerat inte bara i sin klassiska arkadtappning utan även i plattformsspel, racingspel och till och med i fightingspel. Hans närvaro i nyare titlar har dock aldrig kunnat mäta sig med det genialiskt simpla upplägg som fanns i hans originaltitel.
Åtminstone inte innan Pac Man Championship Edition DX som släpptes till förra generationens konsoler. Där blåstes nytt liv i den gamle hjälten och samtidigt fick vi ta del att ett fantastiskt spel som gav oss en helt ny syn på Pac-Man. Championship Edition DX har sedan dess stått sig som den absolut bästa tolkningen av Pac-Man enligt undertecknad. När en uppföljare utannonserades blev jag både överraskad och en smula orolig. Hur skulle utvecklarna någonsin kunna göra något mer av konceptet och skulle det kunna bli bättre?
Svaret är faktiskt nej, det blev inte bättre. Men oroa er inte, Pac-Man Championship Edition 2 är långt ifrån ett dåligt spel. Det är till och med ett riktigt, riktigt bra spel. Det bjuder på gott om variationer i upplägget och en färgskala som bokstavligt talat attackerar mina sinnen. Folk känsliga för blinkande neonljus bör se sig själva varnade innan de tar sig an Pac-Mans senaste titel.
Inledningsvis är jag en smula skeptisk då jag tvingas genom ett träningsläge för att lära mig den nya spelmekaniken. ”Träningsläge? Pac-Man handlar om att äta saker, samma sekund som det blir så pass avancerat att det kräver guidade övningar faller charmen”, tänker jag och suckar. Men jag fortsätter att ta mig genom träningen, som jag snabbt inser kommer vara nödvändig. Jag lär mig flera nyttiga tips på hur jag kan läsa av fienders rörelsemönster och hur jag på bästa sätt kan samla på mig så höga poäng som möjligt.
Jag får även testa på spelets bossar, som visar sig vara några av de mest hektiska sekvenserna i hela spelet. När träningen väl är avslutad kan jag sätta igång och jaga höga poäng på sedvanligt Pac-Man-manér. Jag är inte helt såld på att flera delar av spelet hålls låsta tills jag kommit tillräckligt långt i andra lägen men det går relativt snabbt att få tillgång till det mesta spelet har att erbjuda.
Det som följer är timmar av ren och skär galenskap. Galenskap på ett mästerligt utformat och noggrant sätt. Som jag tidigare nämnt innehåller Pac-Man Championship Edition 2 så mycket färger, explosioner och märkliga ljudeffekter att det är svårt att ta in allting. Det bästa ordet att beskriva min upplevelse av spelet är ”trans”. Efter ett par rundor är jag som i en annan värld, där inget spelar någon roll förutom nästa power pellet som Pac-Man ska tugga i sig. Jag har aldrig provat på psykedeliska droger men jag gissar att det kanske känns ungefär som att spela denna inkarnation av Pac-Man. Och det menar jag på bästa möjliga sätt.
Spelet känns inte lika nytt och fräscht som det första Championship Editon gjorde när det släpptes men i övrigt är denna uppföljare värdig på alla sätt och vis och även väl värd din uppmärksamhet.
Största +
Fullkomligt psykedeliskt
Välbalanserat och utmanande
Beroendeframkallande
Största –
Ett träningsläge i Pac-Man?
Inte lika överraskande som föregångaren
Be the first to comment