När de flesta tänker på ordet ”Mafia” är det förmodligen Gudfadern eller Goodfellas som dyker upp i hjärnan. Maffia-verksamheten har i populärkulturen främst presenterats i form av välklädda italienare med välsmort munläder och höga frisyrer. Så även i de två första Mafia-spelen. Där har Gudfadern-referenserna fått härja fritt för att skapa stämning som Mario Puzo själv skulle vara stolt över.
När Mafia 3 nu anländer är det en radikalt annorlunda ton vi stöter på. I huvudrollen ser vi Lincoln Clay, en mörkhyad amerikansk man som efter Vietnam-kriget återvänder hem till New Bordeaux (en uppenbar tolkning av verkliga New Orleans) för att få rätsida på sitt liv efter en uppväxt på brottets bana.
Lincoln återförenas med sin adoptivfar och hans familj och inledningsvis är allt för det mesta frid och fröjd. När Lincoln och de andra slår sig ihop med den italienska maffian för ett stort rån går allt dock åt skogen och Lincoln får en kula i pannan som tack för sitt deltagande och lämnas att dö. Något så simpelt som ett skott i skallen stoppar dock inte Lincoln och han ger sig snart ut på hämnares resa för att ge igen till alla som varit inblandade i sammansvärjningen mot honom.
Lincoln väljer dock inte att bara att ha ihjäl sina fiender utan han tänker ut en betydligt mer avancerad plan. Han tänker ta över hela New Bordeaux bit för bit och samtidigt utkräva sin hämnd. Detta görs genom att ta kontroll över strippklubbar, knarksmugglingar och mycket annat. Under sin resa värvar Lincoln ett gäng allierade underbossar som hjälper honom mot sitt slutgiltiga mål och vi träffar på en rad färgstarka karaktärer.
Faktum är att manuset är den absolut starkaste delen av Mafia 3. Berättelsen må vara fylld av klyschor men håller sig säkert på den sida av linjen som innebär att det inte går över i parodi på maffia-genren och skådespelarinsatserna är riktigt bra. Till skillnad från många andra spel vågar Mafia 3 även beröra och belysa den rasism som hade starkt fotfäste i den amerikanska södern under 1960-talet. Som en mörkhyad man får Lincoln utstå allt från rasistiska glåpord från fiendens underhuggare till ren segregering emellanåt. Utvecklarna Hangar 13 ska ha eloge för att de vågar ta sig an ämnet men jag önskar ändå att det hade haft lite större påverkan på spelmekaniken och slutresultatet.
Där manuset briljerar nöjer sig spelmekaniken med att vara ”okej”. Kontrollschemat fyller sin funktion och den audiovisuella presentationen likaså men när allt kommer till kritan finns det tyvärr inte jättemycket att göra i New Bordeaux. Tidigare Mafia-spel har även de erbjudit öppna spelvärldar men de har gapat sorgligt tomma och har mest fått agera skådeplats för berättelsen. Där till exempel Los Santos i GTA V eller New Austin i Red Dead Redemption blir något mer än kulisser och nästan blir egna karaktärer i skådespelet är New Bordeaux tråkigt nog ganska blekt och identitetslöst.
Saken blir inte bättre av att den handfull uppdragstyper som finns tillgängliga i Mafia 3 snabbt börjar upprepa sig om och om igen. De första gångerna jag smyger efter underbossar eller tar över en fabrikslokal är det intensivt och spännande men det hela tappar charmen när jag gör samma sak för femte eller sjätte gången.
Lincolns väg till hämnd är en fascinerande sådan och berättelsen är välskriven och välspelad till den grad att mitt intresse hålls vid liv genom hela berättelsen. Tyvärr är själva spelmomenten inte lika fängslande och så snart eftertexterna rullar går jag vidare till en annan titel. Lincoln Clay är en intressant huvudkaraktär som förtjänar ett lika intressant och välgjort spel. Mafia 3 är inte dåligt på något sätt, inte på långa vägar. Men det är heller inte lika bra som sin huvudperson.
Största +
Väldigt välskrivet manus
Vågar ta upp seriösa ämnen
Underbart soundtrack
Största –
New Bordeaux är tomt och livlöst
Uppdragsdesignen upprepas snabbt
Ganska buggigt
Be the first to comment