En spelgenre som jag aldrig riktigt har lyckats prova på ordentligt är den typ av rollspel som var som störst till PC under den andra halvan av 90-talet. Spel som Baldur’s Gate och Planescape: Torment fångade aldrig mitt intresse, trots att jag gav dem en ärlig chans. Det aningen långsamma tempot, de långa textrutorna och bristen på omedelbar action gjorde att mitt intresse snabbt sinade. Till mitt försvar var jag dock knappt tonåring när dessa försök gjordes.
Nu, drygt 20 år senare får jag äntligen chansen att råda bot på denna brist i mina spelerfarenheter med hjälp av Torment: Tides of Numenera. Det jag möts av är en upplevelse olikt något annat jag stött på i spelvärlden, på gott och ont och spelet är lika delar ett kliv tillbaka i tiden som ett par steg framåt.
Spelet börjar med att jag faller. Allting är svart och min karaktär rasar mot marken likt den nyligen manifesterade blåvalen i Liftarens Guide till Galaxen. Min karaktärs inre monolog spelas upp i textform och jag får göra ett par olika val kring hur min blivande hjälte väljer att spendera sina sista ögonblick innan den oundvikliga konfrontationen med marken.
Inledningen i Torment är minst sagt en smula surrealistisk och det är bokstavligt talat bara början. Vad som följer är dussintals timmar av en komplex, djupgående och stundtals filosofisk upplevelse i ett spel som är så fyllt till bristningsgränsen med karaktärer, sidouppdrag, dialogval och olika slut att det är smått häpnadsväckande.
Min karaktär (som på klassiskt rollspelsmanér inledningsvis lider av minnesförlust) finner sig själv snart jagad av ett odjur kallat The Sorrow. Berättelsen tar snart flera oväntade turer och det visar sig snabbt vara mer än en typisk hjältesaga. Spelet utspelas miljarder år in i framtiden och estetiken i Torment är otroligt väldesignad och stämningsfull.
Fokusen på spelarfrihet är påtaglig och enligt utvecklarna själva kan jag ta mig genom hela spelet utan att döda en enda fiende. Det är också möjligt att nå ett av spelets många slut efter endast fem minuter beroende på de val jag gör. Just valen spelar stor roll i en upplevelse där inte ens döden nödvändigtvis orsakar en Game Over-skärm.
Faktum är att mina följeslagare kan välja att lämna mig om jag av någon anledning beter mig illa på ett sätt som inte passar dem. Denna typ av frihet, kombinerad med en berättelse som vågar sätta spelaren på prov med frågeställningar kring mänsklighet, moral och uppoffring, gör att Torment: Tides of Numenera verkligen känns som en säregen och unik upplevelse.
Om du väljer att konfrontera fiender i strider gör du detta i turordningsbaserade sådana. Dessa kan ibland höra till spelets höjdpunkter och samtidigt vara dess svagaste sida. Detta eftersom striderna emellanåt blir otroligt utdragna då jag möts av mängder av fiender att bekämpa. Det är inte omöjligt att en enda strid tar över 20 minuter att genomföra, vilket leder till att spelet tappar tempo när de väl inträffar.
Spelet har vissa problem på Xbox One när det kommer till bilduppdateringen. Även om spelet inte på något sätt är överdrivet krävande rent grafiskt haltar det emellanåt och då tillräckligt mycket för att det ska vara störande, vilket är synd. Det hela verkar bero på undermålig optimering när spelet har konverterats från PC.
Annars har överföringen från mus och tangentbord gått förvånadsvärt smärtfritt då jag inte har några som helst kontrollproblem med spelet. Allt från att röra mig i spelvärlden till att navigera menyer fungerar felfritt.
Torment: Tides of Numenera är en väldigt speciell upplevelse. Det är verkligen inte ett spel som vem som helst kan plocka upp och njuta av utan det krävs en särskild typ av spelare. Jag vet inte om jag nödvändigtvis faktiskt är den typen men jag har ändå fått ut gott om cerebral underhållning från titeln. Det kräver en hel del av dig men är samtidigt generöst med att belöna dig i slutändan.
Största +
Vågar ställa svåra frågor
Erbjuder otrolig frihet
En välgjord blandning av gammalt och nytt
Största –
Vissa strider blir för utdragna
Problem med bilduppdateringen
Be the first to comment