Prey är en titel som inte är rädd för att hylla sina föregångare och inspirationskällor. Det hymlar inte med sina förebilder utan bär dem istället med stolthet på axlarna. Prey är så långt ifrån det förra spelet med samma namn man kan komma och är istället ett spel av samma DNA som BioShock och kanske framförallt System Shock 2.
Morgan Yu inleder spelet med det så kallade Groundhog Day-syndromet. Efter att hon (i min genomspelning är Morgan en kvinna men hon kan också vara man) vaknat upp i sin lägenhet i futuristiska San Francisco tar hon en kort helikoptertur till forskningsstationen där hennes bror Alex jobbar. Morgan har en del experiment att genomgå innan hon kan skickas till forskningsstationen Talos 1 som ligger i omloppsbana i yttre rymden.
Experimenten går dock inte riktigt som planerat och hela upplevelsen slutar med att Morgan blir sövd av gas samtidigt som forskningsledaren brottas med det som närmast kan beskrivas som en svart skuggversion av Aliens facehuggers. Därefter vaknar hon upp i sin lägenhet. Samma dag har börjat om, med samma soluppgång, samma röstmeddelande på telefonen och med sina kläder på samma ställe. Hon upptäcker dock snart saker och ting inte är exakt som tidigare och efter ett chockerande avslöjande (åtminstone för Morgan själv) påbörjar hon en kamp mot klockan för att inte bara försöka rädda sig själv från ett utomjordiskt hot, utan även hela mänskligheten.
Prey har en av de bästa inledande timmar jag någonsin har sett i ett spel. Att i rollen som Morgan sakta börja inse att allt inte är som det ska och därefter med staplande steg börja undersöka rymdstationen Talos 1 där spelet utspelas är obehagligt, spännande och fantastiskt nervkittlande. Efter en stund introduceras jag för den utomjordiska rasen Typhon och spelets mest förekommande fiender, de tidigare nämnda facehugger-kopiorna som kallas Mimics. Dessa enerverande varelser är rökspindlar med förmågan att efterlikna livlösa objekt som kaffekoppar, stolar eller papperskorgar.
Deras beteende är heller inte förprogrammerat på ett specifikt sätt, vilket innebär att deras agerande blir irrationellt och överraskande. Om jag var på helspänn innan dessa varelser dök upp är jag det ännu mer när jag inser att de bokstavligt talat kan gömma sig vartsomhelst på Talos 1 utan att jag ens vet om det.
Efter ett tag stöter jag på större och farligare versioner av Typhon-rasen och dessa bestar må vara snarlika Mimics till utseendet men de är betydligt knepigare att hantera. Precis som i sina tematiska förebilder är Prey ett spel som sällan erbjuder mig stora mängder av vapen eller ammunition och jag måste hela tiden sortera det jag bär med mig för att ens kunna bära något av spelets skjutvapen. Samtidigt har utvecklarna hos Arkane varit noga med att ge mig verktygen för att kunna undvika många konflikter helt och hållet om jag så önskar. Det är inte ett renodlat stealthspel i stil med Arkanes egna Dishonored-titlar men det är heller inte en renodlad förstapersonsskjutare.
Under spelets gång målas det upp ett spännande och medryckande narrativ som gör att jag hela tiden vill se vad som händer härnäst. Talos 1 är en plats som väntar på att utforskas och genom att åka till större centrala hubbar kommer jag åt nya områden inom den enorma stationen. Samtidigt som det finns en tydlig röd tråd att följa är jag fri att utforska och ta mig an olika sidouppdrag efter eget bevåg. Detta leder till att spelare kommer ha olika upplevelser i olika ordningar sinsemellan vilket i sin tur ger ett spel som ständigt överraskar.
Visst, fiendedesignen börjar kännas lite tråkig efter ett par timmar och det blir ibland lite väl mycket backtracking emellanåt. Vissa möten med fiender erbjuder onödigt höga toppar i svårighetsgraden och att ständigt behöva jaga skräp för att kunna tillverka föremål blir aningen tjatigt.
Men.
Samtidigt är Prey en otroligt stämningsfull upplevelse som bjuder på hög intensitet, utforskande där jag hela tiden är på helspänn och en otrolig estetisk design. För att inte tala om årets överlägset bästa spelsoundtrack, alla kategorier.
Med Prey tar Arkane ett rejält kliv framåt och visar att de minsann behärskar fler genrer än det de tidigare visat upp i Dishonored-spelen. När spelåret 2017 ska sammanfattas kanske Prey inte kommer vara med i striden för årets absolut bästa spel men det kommer garanterat vara i topp när det gäller stämning och presentation.
Största +
Stämningen
Manuset
MUSIKEN!
Största –
Fiendedesignen är inte alltför varierad
Be the first to comment