Valkyria Chronicles är ett av mina absoluta favoritspel genom tiderna. Spelet, som tidigare släppts till PS3, PC och PS4 (med ett par uppföljare till PSP) är en närmast perfekt blandning av turordningsbaserad strategi, tredjepersonsskjutande, steampunk och anime. Spelet berättar en välskriven och spännande historia om ett krigshärjat alternativt Europa där mineralen Ragnite får nationer att gå i krig med varandra. Berättelsen tacklar teman som vänskap, kärlek, hjältemod och även rasism.
Valkyria Revolution kan enklast beskrivas som en spinoff till huvudspelen, även om utvecklarna inte vill kalla det för spinoff. Det utspelas i en alternativt universum men innehåller flera element från huvudserien, framförallt Ragnite.
I huvudrollen finner vi Amleth Grønkjær, som är en av ”De fem förrädarna”, en grupp krigare som i historieböckerna anklagas för att ha dragit in nationen Jutland i krig vilket orsakade många människors död. Berättelsen levereras genom en professor som diskuterar krigets händelser med en av sina elever. Det är ett intressant grepp rent narrativt sett och potentialen och grunden finns här för en stark berättelse, kanske rentav i klass med det ursprungliga Valkyria Chronicles.
Dessvärre faller berättelsen isär ganska tidigt av ett par anledningar. För det första är Amleth och hans vänner fruktansvärt stereotypa karikatyrer som inte sticker ut från den typiska anime-mallen på något sätt. När de först introduceras verkar manusförfattarna ha tvingat sig själva att nämna alla karaktärers namn på ett sätt som inte känns naturligt alls. Vi hittar den tuffe veteranen, den smådryga britten och den knasiga, lättklädda tjejen och flera andra. Det finns heller ingen större karaktärsutveckling hos någon av dem under spelets gång vilket är väldigt trist.
Ett annat stort problem är hur spelets filmsekvenser är regisserade och redigerade. Dels är filmsekvenserna väldigt många och ofta väldigt långa mellan spelsekvenserna men de avbryts dessutom titt som tätt av laddningstider när det byter scener, vilket hackar upp det hela något oerhört. Som om detta inte vore nog känns dialogen väldigt styltig och det hela byggs upp av sekvenser med långa pauser och nästan total tystnad mellan replikerna. De engelska röstskådespelarna är dessutom genuint hemska och jag rekommenderar er alla att byta över till de japanska originalrösterna redan vid start.
Valkyria Chronicles stack vid lansering ut från mängden med hjälp av sin säregna grafiska stil som liknade en levande akvarellmålning. Valkyria Revolution har skippat detta och har tagit bort cel-shadingen för en mer generisk design. Bakgrunderna behåller dock en viss textur som kan jämföras med en oljemålning. Det ser inte illa ut på något sätt men jag saknar den mjukare tonen från originalspelen.
Musiken är däremot riktigt trevlig och överlag väl anpassad för stämningen i spelet. Den är komponerad av Yasunori Mitsuda och även om det inte hör till hans bästa verk är musiken en av spelets höjdpunkter.
Det som skiljer Valkyria Revolution från sina föregångare allra mest är dock när det kommer till själva spelandet. Istället för turordningsbaserade strider ur ett tredjepersonsperspektiv är Revolution mer ett renodlat actionspel med rollspelsinslag. Jag styr Amleth och de andra genom en rad kartor och kan ta mig an fiender i närstrider. Jag kan även välja att pausa spelet och ge mina medkämpar olika orders av det enklare slaget. Jag kan exempelvis välja en fiende som de ska attackera med en specialattack eller en del av en fiendemaskin som de ska skjuta med raketgevär och liknande.
Upplägget är ganska enkelt och har ett potentiellt intressant djup som kan öppna upp för en rad taktiska möjligheter för att bekämpa fienden. Tyvärr får stridssystemet aldrig chansen att blomma ut då spelet är så pass enkelt och fiendens AI är så pass korkad att det aldrig behövs något djupare tänk. Att hugga och slå räcker oftast alldeles utmärkt för att sänka även de starkaste fienderna.
Valkyria Revolution må låta som en katastrofal titel men det är det inte riktigt heller. Det finns som sagt flera intressanta delar, som stridssystemet och berättelsen men det dras ned rejält av själva utförandet. Jag älskar mytologin kring Valkyria-serien och det är härligt att få ett nytt spel som drar nytta av åtminstone mindre delar av den, även om det inte når i ens närheten av de tidigare spelens storhet.
Spelet är ett sidospår som egentligen förtjänar att vara något mer än en intressant idé och som med mer tid och kärlek förmodligen hade kunnat bli riktigt bra. Nu blev det inte så och Valkyria Revolution får snällt ställa sig i skuggan av de betydligt bättre spel som kommit före.
Största +
Intressant narrativ
Stridssystem med potential
Musiken
Största –
Manuset och dialogen
Styltiga och för långa filmsekvenser
Fiendens AI
Be the first to comment