När jag var yngre var jag en Nintendo-kille på de flesta plan. Jag ägde aldrig klassiska NES men när uppföljaren Super Nintendo släpptes blev jag ett inbitet fan och konsolen fungerar utan större problem än idag, drygt 25 år senare. Mario, Zelda och Donkey Kong var gudarna hemma hos mig och jag försvarande Nintendo varje chans jag fick och påpekade gärna att konsolen var överlägsen konkurrenterna på alla plan.
Förutom när det kom till Sonic.
En tid efter att jag fått mitt Super Nintendo fick en av mina bästa vänner nämligen en Sega Mega Drive tillsammans med Sonic The Hedgehog 2 och jag var golvad från första stund. Detta var första gången jag hade kontakt med den blåa igelkotten och det var något jag aldrig sett tidigare. Spelet var så snabbt, så fyllt av attityd och fantastisk musik att jag för första gången var avundsjuk på en annan konsol.
Min kompis och jag umgicks i princip dagligen och vi alternerade mellan att vara hemma hos mig och hemma hos honom (vilket var ett hus bort) och jag tog varje chans jag fick att spela mer Sonic. Och om ni tror att jag bara umgicks med min kompis för att få ”spela Sega”, som vi kallade det kan ni vara lugna, han är en av mina bästa vänner än idag.
Som vi alla vet gick det inte så bra för Sonic efter de första tre spelen. Det har släppts åtskilliga titlar som har varierat från riktigt bra till rent vedervärdiga men inga av dem har egentligen fångat känslan från Sonics första steg in i spelvärldens Hall of Fame. Sonic Team har inför varje ny del lovat dyrt och heligt att ”denna gång ska vi gå tillbaka till Sonics kärna” men det har aldrig hänt. Istället har vi fått spel som ska vara mörka och coola med en svart igelkott med pistoler, en reboot med scener som gränsar till tidelag och naturligtvis en lång rad lättglömda, onödiga sidokaraktärer frontade av Big the Cat.
Därför känns det smått overkligt att skriva att Sonic Mania inte bara är ett bra spel, det är ett fullkomligt fenomenalt spel! Medan Sonic Team håller på att färdigställa Sonic Forces (som ser ut att fortsätta traditionen av mediokra Sonic-titlar) har ett gäng Sonic-fans som tidigare skapat egna Sonic-nivåer fått chansen att göra ett helt spel med Segas välsignelse.
Resultatet är nästan för bra för att vara sant.
Utvecklingsteamet har gått tillbaka till de första tre Sonic-spelen och valt ut ett gäng nivåer som de sedan har ”remastrat” och gjort om efter eget tycke och smak samtidigt som de även har skapat helt egna världar. De klassiska nivåerna känns bekanta men precis lagom annorlunda för att vara fräscha och de nya nivåerna är en ren fröjd att uppleva. Några av Sonic-spelens bästa ledmotiv finns med också och allting frammanar en sådan härlig känsla av nostalgi att det är svårt att inte le med hela ansiktet när jag spelar.
Antalet spelbara karaktärer har skalats tillbaka och vi hittar endast Sonic, Tails och Knuckles att välja mellan. Samtliga karaktärer har sina klassiska färdigheter redo och det bjuds även på ett splitscreen-läge för den som vill tävla genom nivåerna med en vän, precis som i Sonic 2.
Jag skulle kunna fortsätta att hälla lovord över Sonic Mania men det känns som att oavsett vad jag säger så gör det inte spelet rättvisa fullt ut. Detta är en ren nostalgitripp i ordets rätta bemärkelse där allting känns bekant men ändå nytt. Kontrollen känns nästintill identisk med Sonic 2 och 3, musiken är fantastisk och nivådesignen är mästerlig.
Om du inte vuxit upp med de tidiga Sonic-titlarna finns det en risk att du inte uppskattar det lika mycket som jag men om du var i rätt ålder för att uppleva Sonics storhetstid på 90-talet är du skyldig dig själv att införskaffa denna mästerliga tidsresa till en period då en blå igelkott med röda gympaskor var spelvärldens absolut coolaste hjälte.
Välkommen hem, Sonic. Vi har saknat dig.
Största +
Otrolig nivådesign
Fantastisk musik
De nya banorna är mästerliga
Största –
Musiken som spelas när Sonic riskerar att drunkna ger mig fortfarande mardrömmar
Be the first to comment