De senaste årens Need for Speed-titlar har utvecklats av svenska Ghost Games och trots flera bra idéer har de alla lämnat en del att önska på olika plan. Rivals bjöd på bra racing som hölls tillbaka av en ständigt uppkopplad värld där jag inte ens kunde pausa och en karta som var ganska tråkig. 2015 års Need for Speed gav oss en skrämmande tillbakablick till FMV-eran komplett med riktiga skådespelare som inte kunde agera trovärdigt om deras liv så hängde på det. Spelet var dock riktigt läckert men hölls tillbaka av ännu en ganska trist karta som dessutom verkade plågas av evig natt.
Nu är Need for Speed Payback här för att försöka återta tronen som racingkung. Payback lyckas inte riktigt utan plågas av vissa mindre lyckade designval men bjuder i grund och botten ändå på en trevlig upplevelse. Det hela börjar dock inte särskilt bra. I spelets inledning får vi stifta bekantskap med huvudpersonen Tyler, en karaktär så generisk att han lika gärna kunnat vara ett däck med repliker och halvtaskig attityd. Han sällskapas av brittiske Mac som kommit till USA för att jaga den perfekta vägen samt det lilla teamets bilburna muskler, Jess. Denna trio inleder äventyret med att stjäla en särskild Koenigsegg från Tylers chef men det visar sig snabbt att de blivit blåsta själva.
Därefter följer ett par sekvenser där karaktärers allianser byts fram och tillbaka flera gånger under loppet av ett par minuter och det är först efter någon timme som gänget återförenas för att utkräva hämnd mot organisationen The House som ligger bakom allting. Detta skall de givetvis göra genom att vinna massor av racingtävlingar och genomföra stötar som ibland känns direkt tagna ur Fast & Furious-serien.
Att skapa en mer narrativdriven upplevelse i racinggenren är inget nytt. Tidigare nämnda Need for Speed provade detta och även det underskattade Need for Speed: The Run gjorde samma sak för ett par år sedan. Det bästa exemplet är dock fortfarande mästerverket Driver: San Francisco. Payback och dess berättelse kommer inte i närheten av varken Driver eller The Run för den delen men emellanåt glimmar det till och bjuder på en rejäl åktur.
Detta sker främst under de mer spektakulära specialuppdragen, som till exempel den explosiva biljakt som visades upp under årets E3-mässa. Här är Payback som allra bäst, när det bjuder på högoktaniga biljakter med ett halvt dussin poliser och skurkar hack i häl. När dessa uppdrag dyker upp är Payback snudd på magiskt underhållande.
Mellan dessa uppdrag är det dock med traditionella race som gäller och dessa är inte alls lika underhållande. De är långt från tråkiga men de når inte samma nivå som de andra uppdragen. Gänget tar sig an flera olika grupperingar i turordning, från det dödsälskande latinogänget till en grupp anarkistiska hackare som bekämpar systemet genom att köra runt i sina bilar (fråga inte).
Manuset och karaktärerna är långt från välskrivna eller ens underhållande och jag stör mig snabbt på samtliga inblandade men jag får snällt tolerera dem under spelets gång. Alla må vara vandrande (eller i detta fall, körande) klyschor men jag känner ändå att Jess förtjänar att lyftas fram lite, om så bara för att det är uppfriskande att se en kvinnlig karaktär ta sig an rollen som gängets hårding.
Det största problemet jag har med Payback kommer i form av dess uppgraderingssystem. Detta är baserat på olika kort som jag får tillgång till efter att jag vunnit tävlingar. Dessa kort används för att uppgradera olika delar av min bil men problemet är att om jag vinner kort som jag inte behöver i en drift-tävling kan jag inte använda dem för att uppgradera min racingbil. Korten är alltså låsta till en viss kategori av fordon vilket leder till att jag behöver grinda rejält för att kunna uppgradera mina olika bilar.
Systemet är frustrerande som bäst och rent bristfälligt i sina värsta stunder. Upplägget skapar irritation snarare än motivation och det är lätt att tappa sugen när jag vinner mitt tionde Nitrous-kort till en särskild fordonsklass när jag behöver något helt annat.
Det går att använda mikrotransaktioner för att enklare kunna uppgradera mina bilar men denna funktion har sedan releasen hunnit inaktiveras av Ghost Games och EA, förmodligen på grund av kontroversen kring ett liknande system i Star Wars Battlefront II. Om mikrotransaktionerna återkommer återstår att se men jag tror inte att någon skulle sakna dem.
Bortsett från dessa problem tycker jag faktiskt om Need for Speed Payback. Kontrollen är härligt arkadaktig och passar väl för de olika typerna av racing som finns. Berättelsen är rent nonsens rakt igenom men den ger mig ändå en anledning till att spela vidare. Payback känns som spelet som Ghost Games velat göra från början samtidigt som inblandningen av storföretaget EA lyser igenom i flera designval. I slutändan är det dock en underhållande racingupplevelse som inte lär lämna något större arv efter sig men som likväl roar för stunden.
Största +
Flera racingdiscipliner
Trevligt fotoläge
Bättre karta än i de senaste spelen
Största –
Mikrotransaktioner
Uppgraderingssystemet
Manuset
Be the first to comment