Sedan Codemasters tog sin Dirt-serie bort från semirealistisk vansinnesracing och implementerade ett betydligt mer verklighetstroget upplägg har jag saknat seriens ursprungliga kvaliteter i min racingkatalog. Dirt Rally och Dirt 4 är förvisso fullkomligt fenomenala spel på egna meriter men jag saknar ändå känslan av framförallt Dirt 2 och 3.
För att fylla tomrummet har italienska Milestone rullat ut på startfältet. Studion har hängt med sedan tidigt 90-tal och har en otroligt imponerande meritlista där olika typer av racingspel dominerar fullständigt. Med titlar som WRC-serien och Sebastién Loeb Rally Evo i bagaget är det inte helt överraskande att de nu producerat Gravel, en titel som andas samma luft som tidigare nämnda Dirt-spel och som även namn som är så snarlikt att det är svårt att bortförklara.
Gravel är (likt Dirt) ett racingspel där fokus ligger betydligt mer åt arkadhållet snarare än realism. Det är inte SEGA Rally men det är heller inte Colin McRae utan spelet placerar sig bekvämt i mittfåran mellan de två extremerna och stannar sedan där. Detta innebär att jag får ta del av vansinnigt snabba race i flera olika discipliner. Den gemensamma nämnaren är att asfalt oftast får lämna företräde för grus, lera och smuts.
Gravel är på många sätt ett tilltalande spel. Det har en hög och nästan helt konsekvent bilduppdatering och grafik som är snygg utan att vara vrålläcker. Utbudet av bilar är trevligt, de olika tävlingsmomenten är varierade och presentationen överlag är helt okej.
Racen är dessutom underhållande och utmanande (förutsatt att svårighetsgraden har skruvats upp, annars är det barnsligt enkelt) samtidigt som det finns gott om miljöer och utmaningar. Trots alla dessa goda egenskaper kan jag ändå inte skaka av mig känslan av att vilja ha något mer.
Gravel är på alla sätt och vis ett otroligt kompetent och välgjort racingspel men det saknar något som jag bäst kan beskriva som en själ. Där Dirt-serien redan i menyerna formligen skriker stilkänsla och attityd nöjer sig Gravel med att presentera sig med hjälp av en överdos av just attityd som slår över och nästan blir lite fånigt.
Ute på vägarna går det ofta fort men fordonsfysiken lämnar en del att önska. Ofta känns det mer som att jag bränner runt på en istäckt sjö snarare än en grusfylld rallybana. Samtliga bilar i spelet känns otroligt lätta och avsaknaden av tyngd har en negativ inverkan på fysiken. Det är på tok för enkelt att svänga runt vind för våg och det förtar en del av den arkadunderhållning som spelet annars gör så bra.
Gravel kan i slutändan jämföras med ett paket mellanmjölk. Det är inte för fett och inte för blaskigt och det lär kunna tilltala de allra flesta. Det smakar alltid gott med ett glas men förvänta dig inte någon världsomvälvande upplevelse. I brist på ett ”klassiskt” Dirt-spel är Gravel dock ett mer än godkänt alternativ för motorfans därute och ett av de mest lättsamt underhållande racingspel jag upplevt på flera år.
Största +
Gott om tävlingsdiscipliner
Varierade miljöer
Gott om material
Största –
Försöker vara Dirt men når inte riktigt hela vägen
Många bilar känns som att de väger lika mycket som ett pappersark
Be the first to comment