När State of Decay ursprungligen släpptes till Xbox 360 år 2013 var det redan väldigt sent in i pågående konsolgeneration. Xbox One stod och stampade vid ytterdörren och zombie-trenden var på absoluta maxnivå. State of Decay var ett av de mest påkostade indiespelen till konsolen och lockade en storpublik, trots att det i ärlighetens namn var en ganska opolerad upplevelse. Det hindrade dock inte State of Decay från att vara extremt underhållande emellanåt.
Nu är uppföljaren här och spelet har marknadsförts som en av vårens största titlar till Xbox One, trots att prislappen trevligt nog ligger en bra bit under normalt. Med detta följer naturligtvis stor press på utvecklarna och jag har spenderat tid i Undead Labs zombiefyllda värld för att ta reda på hur State of Decay 2 skiljer sig från föregångaren och om det klarar att leverera även under press.
Vid första anblick påminner State of Decay 2 en hel del om sin föregångare. Jag får lite mer bakgrund kring de karaktärer jag väljer istället för att hejdlöst kastas in i spelvärlden men skillnaden är marginell. Det första jag lägger märke till är att spelet i ärlighetens namn inte ser särskilt bra ut. De grafiska detaljerna i karaktärer och spelvärld lämnar en hel del att önska och spelet påminner nästan mer om en titel från förra generationens konsoler än ett sprillans nytt äventyr till Xbox One.
Efter en intensiv resa genom en övergiven militärbas får jag välja en av tre platser där jag kan börja bygga mitt första läger. Här börjar State of Decay 2 öppna upp sig och spänna musklerna. Detta är inte bara ett actionspel i zombiemiljö, det är samtidigt en överlevnadssimulator, ett ett samhällsbyggarspel med inslag av horde mode och det är ett rollspel. För det mesta lyckas denna blandning leverera en spelupplevelse som inte riktigt liknar någon annan men de tekniska delarna håller titeln tillbaka från verklig storhet.
Spelvärlden må inte vara vacker men den är spännande att utforska och full av möjligheter. Att samla föremål är en av de största delarna i State of Decay 2 och det gäller att våga ta sig runt i världen för att få tag på det som behövs för att kunna hålla ens lilla samhälle vid liv. Det är här spelet skiner som mest då det stundtals kan vara en otroligt intensiv upplevelse. Känslan av att alla karaktärer i spelet närsomhelst kan bli eftermiddagsmat åt en hungrig odöd är påtaglig och varje gång jag mister en av mina favoritkaraktärer (vilket hänt fler gånger än jag är beredd att erkänna) svider det i min själ.
Något annat som orsakar mig nästintill fysisk smärta är spelets många buggar. State of Decay 2 är i sitt nuvarande skick en långt från perfekt upplevelse och i dess värsta stunder är det nästan ospelbart. Det handlar om allt från grafiska element som försvinner, glitchar som transporterar mig genom väggar eller till och med regelrätta krascher.
Dessa buggar kan och kommer förmodligen åtgärdas inom kort med hjälp av patchar men det lämnar ändå en sur eftersmak som säger att spelet faktiskt inte är helt färdigt, vilket är otroligt synd. I grund och botten är State of Decay 2 ett riktigt underhållande spel som även introducerar ett samarbetsläge, något som det skreks efter redan i föregångaren.
Hade utvecklarna fått lite mer tid på sig att slipa bort buggarna och kanske putsa till presentationen hade State of Decay 2 kunnat bli en modern zombieklassiker. Istället får vi ett spel som för det mesta är mer av samma, bara större, aningen snyggare men dessvärre väldigt buggigt. När det sistnämnda problemet är åtgärdat bör du dock kolla in titeln, särskilt om du är ett fan av det första spelet i serien. I sina bästa stunder är det så nära ett spelbart avsnitt av The Walking Dead du kan komma.
Största +
Större och mer varierad spelvärld än i föregångaren
Känslan av utsatthet
Samarbetsläget
Största –
Buggar som inte borde vara acceptabla i ett så högprofilerat spel
Få egentliga nyheter
Be the first to comment