Ghostrunner

Ghostrunner påminner mig om Super Meat Boy. Inte i och med att jag spelar en antropomorfisk köttbit som bekämpar ett ondskefullt foster för att rädda sitt plåster till flickvän. Nej, Ghostrunner påminner mig om Super Meat Boy eftersom de båda spelen delar samma upplägg, nämligen att försöka, dö, försöka igen, dö igen och upprepa i all evighet tills jag slutligen inte dör. Och jag älskar det.

Det finns en oväntat bra cyberpunk-story inbakat i Ghostrunner men jag vill inte avslöja för mycket då dess narrativ är en stor del av charmen med spelet. Samtidigt är det aldrig berättelsen som står i fokus utan det är det parkour-liknande plattformshoppandet. Tänk dig att Ghostrunner är Mirror’s Edge fast med flera brutala svärdstrider och du är ganska nära sanningen.

I rollen som titelns Ghostrunner rusar jag likt en cybernetisk mördarmaskin genom dystopiska miljöer och hugger huvudet av fiender på löpande band samtidigt som jag trotsar fysikens lagar. Jag hoppar på väggar, svingar mig genom luften och kastar mig handlöst ned för avsatser för att nå mitt mål. Stöter jag på patrull på minsta sätt genom att träffas av fiendens vapeneld kastas jag snudd på omedelbart tillbaka till den senaste kontrollpunkten och får försöka på nytt.

Ghostrunner handlar om att hitta den perfekta vägen till mål och att ta mig dit genom att bygga fart under varje sektion som de olika nivåerna är uppdelade i. Min Ghostrunner må vara en livsfarlig mördarmaskin men han är alltså också extremt sårbar och det är här jämförelsen med Super Meat Boy visar sig som allra tydligast.

För varje misslyckat försök blir jag mer motiverad att göra bättre ifrån mig, jag försöker nya idéer, nya vägar och möjligheter och jag nöter samma väg dussintals gånger eftersom jag VET att det blir rätt den här gången. Ghostrunner visar att definitionen av galenskap mycket riktigt är att upprepa samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat. Samtidigt visar det att det andra resultatet faktiskt kommer om jag bara är ihärdig nog.

Jag har spelat spelet på Xbox One X och det flyter på fantastiskt bra och bjuder på en vansinnigt läcker presentation där främst designen imponerar. Sätter världen målas upp är rent enastående och även nivådesignen är farligt nära perfektion, med flera olika sätt att tackla varje liten mininivå som jag ställs inför.

Om du är någon som vill ha minsta möjliga utmaning eller som ryggar tillbaka av blotta tanken på att försöka klara en viss sektion genom upprepade försök i 20-30 minuter är Ghostrunner inte ett spel för dig. Om du däremot inte backar för en utmaning och vill ha ett superläckert actionspel som får dig att känna dig som en stenhård cyborgninja från framtiden är det i allra högsta grad en titel för dig.