Assassin’s Creed Valhalla

Att det har gått 13 år sedan Assassin’s Creed-serien debuterade känns som en väldigt märklig tanke men faktum är att det är just så lång tid som har passerat. Serien som inledningsvis lutade sig ganska hårt in i sina sci-fi-element och som dessutom hade Kristen Bell i en av huvudrollerna (erkänn att du också hade glömt det) har sedan lanseringen genomgått dussintals förändringar och har dessutom bjudit på fler digitala tidsresor än jag nästan kan räkna.

Serien fick en nystart med en rejäl injektion förändring i och med Origins som släpptes 2017 och efterföljande Odyssey står sig i mina ögon som seriens absoluta höjdpunkt. Nu, tillsammans med en ny generation konsoler, är Assassin’s Creed Valhalla här för att bjuda på smutsig vikingaction för att försöka ta sig till tronen.

Valhalla följer Eivor, en ung viking som tillsammans med sin adoptivbror Sigurd lämnar Norge efter en dramatisk prolog för att göra sig ett nytt liv i England. Detta görs genom att knyta allianser med andra nordiska vikingar, plundra kloster och besergra de anglo-saxiska härskare som redan styr över den lummiga landsbygden.

Efter att Origins och Odyssey tog spelserien tydligare in i RPG-genren är Valhalla förmodligen det spel som slutligen gör att Assassin’s Creed gått helt från kategorin ”actionäventyr” och in i ett fullfjädrat rollspel, med allt vad det innebär. På ytan må det se ut som både Origins och Odyssey fast i en ny miljö men det har gjorts så många förändringar, stora som små, att det faktiskt är svårt att ens tänka på alla. Loot-systemet har förändrats rejält och istället för att få drygt 450 olika vapen, pilbågar och rustningsdelar fokuseras det istället på en mindre mängd föremål som alla kan uppgraderas och förstärkas på olika sätt.

Samtidigt har upplägget för sidouppdrag förändrats och de flesta quest lines finns kopplade till de olika regioner som Eivor besöker och människorna hon träffar där för att knyta allianser. I stället för utdragna uppdrag som finns att hitta här och där kan Eivor nu stöta på människor för kortare uppdrag ute i världen. Det kan handla om att försvara en ”försvarslös” kvinna som är instängd i ett torn, att samla ägg till en märklig fånge och allt däremellan. Detta upplägg gör att utvecklarna hos Ubisoft verkar ha vågat ta ut svängarna lite mer då vissa av dessa interaktioner är rent ut sagt bisarra.

Huvudberättelsen däremot väger ganska tungt i både ton och vad som faktiskt händer. De aningen mer lättsamma äventyr som Cassandra råkade ut för i Odyssey känns avlägsna från stämningen som vilar över Valhalla. Odyssey hade förstås sina stunder av allvar men det kändes oftast mer som filmen Troja än en äkta grekisk tragedi. Valhalla däremot tar överlag allt på större allvar, om man alltså bortser från de fånigare sidoaktiviteterna som dyker upp ibland.

Att utforska forntida England är en fröjd på alla sätt och vis då spelets presentation är smått enastående, med fantastisk ljussättning, omväxlande väder och otroligt detaljerade miljöer. På Xbox One X körs spelet i 30 bildrutor per sekund och dras tyvärr med en hel del screen tearing genom hela äventyret. Det blir aldrig ospelbart på något sätt utan det fungerar bra men det är ändå så pass påträngande att det blir ganska irriterande, tyvärr.

På Xbox Series X är det en annan historia. Där rullar spelet på i nästan helt stabila 60 bildrutor per sekund och bjuder på knivskarp upplösning. Problemet med screen tearing finns dessvärre fortfarande kvar men i betydligt mindre skala än på One X. Om du var en av de lyckliga som fick tag på en Series X vid lanseringen är det helt klart rekommenderat att spela Valhalla på denna konsol då upplevelsen blir oändligt mycket bättre.

Valhalla är ett fullkomligt massivt spel som med enkelhet kan ta upp 100 timmar av din tid. Spelvärlden är kanske inte fullt lika enorm som det digitala Grekland vi fick besöka i Odyssey men å andra sidan känns den betydligt mer väldesignad och full av saker. En stor del av Grekland bestod dessutom av vatten och det begränsas här. Jag älskade att utforska de grekiska öarna och jag älskar att utforska den engelska landsbygden minst lika mycket. Utöver detta har utvecklarna även vävt in de mer övernaturliga element som i tidigare spel introducerats via DLC direkt in i kampanjen och det är möjligt att utforska självaste Asgård, vilket rymmer ytterligare en stor karta med massor av saker att se och göra.

Assassin’s Creed Valhalla är det skitigaste spelet i serien hittills. Det plundras, krigas och förtärs alkohol i en rasande fart, precis som du tänker dig att vikingalivet skulle ha varit. Det finns dock också gott om själv och hjärta i titeln, tack vare ett brett karaktärsgalleri med figurer som du faktiskt bryr dig om. Jag skulle nog fortfarande påstå att Odyssey är min favoritdel i serien men Valhalla tar i princip en delad förstaplats, eftersom det i slutändan rör sig om två väldigt olika upplevelser. Det är en storslagen titel som plockar gott om saker från seriens tidigare delar samtidigt som den lägger till tonvis av egna idéer och slutresultatet är ett av 2020 års stora ”Måste”-spel.