Death’s Door

Utvecklarna bakom 2015 års Titan Souls är tillbaka med sitt första spel på sex år. Där Titan Souls var ett spel som kokade ned sitt koncept till simplast möjliga premiss är Death’s Door både en naturligt fortsättning och samtidigt något helt annat. Det är också ett av årets hittills bästa spel.

Jag skall villigt erkänna att Death’s Door flugit stadigt under min radar. Så pass att jag inte var riktigt medveten om dess existens innan det börjades viska om dess storhet strax före release, vilket naturligtvis väckte min nyfikenhet. Med facit i hand är detta en titel som ingen bör sova på utan en titel som bör upplevas av så stor publik som möjligt.

I spelets inledning tar jag kontroll över en fågel som verkar arbeta med någon form av liemansjobb på ett väldigt byråkratiskt dödsrike. Det finns en känsla av torr humor som sjuder precis under ytan genom spelet som gör att den annars ganska dämpade färgskalan inte känns fullt så deprimerande som den hade kunnat annars.

När spelet väl drar igång på allvar möts jag av något som närmast kan beskrivas som ett Zelda-spel med inslag av valfri Souls-titel. Jag brukar vanligtvis dra mig undan när något beskrivs som ”Souls-like” då det helt enkelt inte är en genre för mig men utmaningsnivån i Death’s Door må stundtals vara hög men den känns aldrig orättvis eller omöjlig och den tar heller aldrig över spelupplägget så att det bara handlar om ”ännu ett jättesvårt spel”.

Istället är det utforskandet av spelets miljöer som står i centrum. Och de är mästerligt designade på alla fronter. I stort sett varenda millimeter av spelvärlden i Death’s Door känns som att den har designats med sådan precision att inget känns varken överflödigt, onödigt eller som att det inte passar in. Jag kan inte annat än att lyfta på hatten till utvecklarna som bjuder på en så magnifikt designad spelvärld som dessutom rymmer hemligheter i stort sett överallt.

Det vilar en känsla av melankoli över hela upplevelsen, från designen av spelvärlden till berättelsen och musiken. Detta rinner över till striderna också som känns överraskande ödesmättande genom hela spelet och trots detta blir tematiken aldrig riktigt tråkig.

Jag har haft en otroligt underhållande tid med Death’s Door och jag råder alla att kolla in spelet själva. Jag kan räkna på fingrarna hur många spel som har kommit från till synes ingenstans och som har knockat mig på samma sätt som Death’s Door. Det är kort och gott en fantastisk upplevelse som inte riktigt liknar någon annan och du gör dig själv en tjänst att spela det så snart du kan.