Tales of Arise

Jag har alltid sett mig själv som ett relativt nytt fan av Tales of-serien men nu när jag tänker tillbaka
har jag faktiskt varit ett fan sedan Tales of Xillia, som släpptes 2013. Förutom att få mig att plötsligt
känna mig väldigt gammal gör detta att jag faktiskt hunnit med en hel hög spel i serien. Från Xillia-
duologin till Graces f, Vesperia, Zestiria och Berseria med ytterligare några titlar inklämda. Nu har
Tales-serien bestämt sig för att kliva ur skuggan av Final Fantasy och Dragon Quest för att ta sin
rättmätiga plats bland genrens giganter. Är Tales of Arise seriens bästa del hittills eller har jakten på
mainstream kostat serien dess själ?

Tales of Arise känns omedelbart annorlunda jämfört med tidigare spel samtidigt som allting är
välbekant. Spelet inleds okaraktäristiskt mörkt för serien med starkt fokus på en berättelse om slaveri
och hur människor utnyttjar andra för sin egen vinning. Vi möter inledningsvis en man som endast är
känd som ”Iron Mask”, inte helt oväntat på grund av den metallmask som döljer hans ansikte. I
klassiskt anime-manér kämpar han också med minnesförlust och har inga minnen från sitt förflutna
mer än ett år bakåt i tiden.

Det dröjer inte länge innan Iron Masks väg korsas av Shionne, en mystisk kvinna som tillhör Renan-
folket, som har förslavat Iron Mask och hans Dahna-folk. De två visar sig snabbt ha ett särskilt, om än
mystiskt, band och inser att deras personliga mål i mångt och mycket är ganska lika så de ger sig ut
på en resa för att störta de ondskefulla Renan-härskarna. Under spelets gång stöter de på en brokig
skara karaktärer varav flera ansluter sig till deras äventyr, alla med sina personliga skäl.

Allting må låta ganska bekant för fans av Tales of-serien men det finns gott om förändringar under
ytan. Det första jag lägger märke till är att presentationen spelar i en helt annan liga än föregående
spel, som alltid har varit väldesignade men sällan i teknisk framkant. Här har utvecklarna tagit sig
tiden för att verkligen leverera presentation i toppklass, komplett med 60 bildrutor per sekund,
fantastiska miljöer och ett fullkomligt magiskt soundtrack.

Stridssystemet har även det utvecklats rejält och är mer dynamiskt och underhållande än någonsin.
Seriens traditionella Artes-system finns kvar och det har byggts på med ett samarbetssystem som gör
att jag kan välja en av de andra karaktärerna att teama upp med för stora specialattacker. Kameran
känns betydligt bättre än i tidigare delar och det är enkelt att hålla koll på vad som händer på
slagfältet trots att effektfyllda attacker flyger till höger och vänster.

I slutändan är det ändå relationen mellan Shionne och Iron Mask (hans riktiga namn avslöjas ett par
timmar in i spelet) som lockar mig tillbaka allra mest. Tales of-serien har innehållit flera starka
personligheter och relationer mellan karaktärerna men detta tillhör definitivt en av de bästa om inte
den allra bästa i seriens 25-åriga historia. Det som börjar som snudd på fientlighet utvecklas genom
äventyret till ett starkt band då de två protagonisterna är tvungna att förlita sig på varandra.

Tales of Arise har av många beskrivits som något av en nystart för serien, delen då Tales of till slut ska
slå igenom på den breda marknaden. Med facit i hand tror jag faktiskt att de kan ha lyckats. Genom
smarta designval och förändringar har utvecklarna skapat ett spel som på alla sätt och vis känns som
en Tales of-titel, samtidigt som man lyckas skaka av sig fördomarna om en generisk, anime-inspirerad
JRPG-titel. Tales of Arise är ett av de bästa spel i genren jag spelat på flera år, så det säger en hel del,
åtminstone för mig.