Far Cry 6

Lagen om avtagande avkastning (the law of diminishing returns) har länge varit något av ett problem för Far Cry-serien. Sedan seriens odiskutabla höjdpunkt med Far Cry 3 verkar det som att Ubisoft har varit nöjda med att erbjuda minsta möjliga förändring och sedan vara nöjda. Nya miljöer, en ny karismatisk skurk och lite nya spelelement inslängda, sedan har det fått räcka. Och flera gånger har det räckt gott och väl. Far Cry 4 var även det väldigt underhållande, Far Cry 5 något mindre så men ändå en klart godkänd upplevelse. Inklämt har vi även funnit sidospåren Primal och New Dawn som på gott och ont försökt sig på nya saker med varierande resultat.

Vad som dock står klart nu är att Far Cry-serien är i desperat behov av en rejäl förändring, likt Assassin’s Creed fick i och med Origins. För även om Far Cry 6 bjuder på gott om spektakel, en Hollywood-stjärna som skurk och en rullstolsburen tax som har helande krafter har jag en konstant känsla av ”been there, done that” när jag spelar.

Far Cry 6 utspelas i den fiktiva karibiska ö-nationen Yara som absolut inte på något sätt ska påminna om Kuba (varning för sarkasm) och där styr diktatorn Antón Castillo med järnhand. Han har storslagna planer på att göra Yara till en stormakt med hjälp av sin tobak och den besprutning som sägs göra underverk för sagda tobak men som i själva verket förgiftar arbetarna som skördar den. Andra underliggande planer vilar under ytan och avslöjas ju längre spelet går men som en början på superskurk-plan är den inte helt tokig. Castillo gestaltas av Giancarlo Esposito, en skådespelare som är kort och gott fenomenal i det mesta han gör, från Breaking Bad till the Boys och The Mandalorian, där han karvat ur en rejäl del av kakan för karismatiska TV-skurkar. Tyvärr dyker han inte upp i närheten av tillräckligt ofta i Far Cry 6 för att vi ska få en bra bild av honom och Esposito känns i slutändan sorgligt bortslösad i rollen.

Med det sagt gör han det mesta av de scener han dyker upp i och han tuggar sig genom dialogen med en lugn och samtidigt skrämmande ton. Dessvärre lämnar ansiktsanimationerna en del att önska i spelet överlag vilket förtar lite av den skrämsel som Castillo ska förmedla. Relationen mellan Castillo och hans son spelar en stor roll och hade kunnat bli riktigt intressant men det känns tyvärr som att den tappar fokus under spelets gång.

Huvudkaraktären däremot är Dani Rojas, en manlig eller kvinnlig frihetskämpe som tyvärr inte alls är baserad på sin namne från TV-serien ”Ted Lasso” och vi får aldrig höra ”Football is life” från denna rappkäftade protagonist. Rojas är en före detta soldat som ofrivilligt dras in i frihetskampen mot Castillo när hennes vänner dödas och där någonstans slutar jag att bry mig. Far Cry-serien har aldrig varit känd för minnesvärda protagonister och den sjätte delen gör inget för att förändra detta heller. Där Jason från Far Cry 3 var en outhärdlig douce-bro som fick lära sig överleva i det vilda är Dani Rojas från start två steg från en fullfjädrad medlem av The Expendables, som rusar omkring med eldkastare i näven och en uran-driven raketkastare på ryggen tillsammans med tam krokodil iklädd T-shirt som heter Guapo.

Den allvarliga underton i berättelsen om ett folk som lever i snudd på slaveri under en grym diktator hade varit värd att lyfta om den inte konstant undermineras av de Just Cause-liknande galenskaper som dyker upp kring varenda hörn. Om jag inte vill ha Guapo med mig finns det även en rullstolsburen tax som heter Chorizo eller varför inte en spritt språngande galen stridstupp vid namn Chicharrón som klär sig som en punkare (fråga inte).

Fåniga element som dessa är inte fel i sig utan jag är den första med att välkomna dem i vanliga fall men i Far Cry 6 känns de mer påtvingade än tidigare delar. Utöver detta har Ubisoft i sann Ubi-anda fyllt världen med så många samlarföremål, extraaktiviteter och hemligheter att det är omöjligt att säga att man inte får gott om innehåll för prislappen. Problemet är att jag inte bryr mig om något av det. Sidouppdragen lockar inte, jag tröttnar på att samla föremål för att uppgradera min utrustning (vilket är sättet jag stiger i rank den här gången) och jag saknar upptäckarlusten från tidigare delar.

Far Cry 6 lär tilltala många betydligt mer än det tilltalar mig. Det är som sagt en välfylld upplevelse och om du främst är ute efter läckert förstapersonsskjutande i en öppen spelvärld kommer du finna det i överflöd på Yaras öar. Det största problemet för mig är att jag saknar känslan som får mig att vilja välja denna del framför de spel som kommit tidigare. När Far Cry oundvikligen återkommer för en sjunde del hoppas jag innerligt att utvecklarna har tagit tid för att skapa något annorlunda istället för att göra samma spel i en ny miljö än en gång. Ge mig ett Far Cry: Origins, snälla Ubisoft!