Efter det underhållande vinterkalaset med Steep för ett par år sedan har Ubisoft nu återvänt till den öppna extremsportvärlden. Denna gång har de dock valt att bredda sitt fokus bortanför vintersporter och bjuder istället på en enorm uppkopplad värld där vi får prova på allt från Downhill Mountainbike och Snowboard till wingsuits med jetpack. Riders Republic känns således nästan mer som en spinoff till The Crew snarare än en spirituell uppföljare till Steep. Men är det underhållande?
Det första som slår mig när jag startar upp spelet är att Ubisoft fortfarande inte har släppt sina tankar om att göra sina spel ”coola” och ”edgy”. Riders Republic inleds nämligen med så mycket påklistrad attityd att jag nästan tror jag befinner mig på 90-talet igen. Alla karaktärer och deras dialog ska vara ”radical” och ”epic” så att till och med Michelangelo i Turtles skulle tycka det blir lite mycket. Alla karaktärer framstår som karikatyrer av extremsportare dragen till sin yttersta spets och jag mår nästan lite illa av hur pinsam dialogen känns emellanåt.
Som tur är lyckas min hjärna stänga av denna del så snart jag får börja spela på allvar. Efter någon timme eller två är de olika tutorial-sektionerna över och jag släpps lös i spelvärlden och då blommar Riders Republic ut till något som jag nästan vill kalla extremsportens svar på Forza Horizon.
Överallt hittar jag tävlingar, utmaningar eller bara platser att utforska med något av de olika fortskaffningsmedel jag har till mitt förfogande. Spelvärlden är uppbyggd som en sammanställning av en rad olika nationalparker i USA och innehåller snöiga berg, trädtäta skogar, djupa raviner och allt däremellan. Att flytta sig mellan olika punkter på kartan kan ske nästan ögonblickligen vilket gör det lekande lätt att utforska kartan efter mitt eget tycke och smak.
Kontrollen av de olika sporterna är också föredömligt simpel och arkadbetonad, så jag kan enkelt kasta mig mellan de olika grenarna utan att behöva ägna onödig tid åt att minnas alternativa kontrollscheman utan tiden går istället åt till att genomföra ett vansinnesstunt efter det andra.
Mängden innehåll som Ubisoft har proppat in i titeln är rent svindlande men lyckas ändå undvika känslan av ”utfyllnad” som vissa andra spel från utgivaren lider av emellanåt. Här hålls jag ständigt nyfiken på att utforska nya tävlingar och delar av kartan som jag inte har besökt tidigare.
Grafiskt sett är Riders Republic en blandad kompott. Å ena sidan tål jag inte riktigt den skrikiga presentation som kommer som en följd av spelets försök till attityd men å andra sidan är spelvärlden vackert återskapad och på Xbox Series X rullar det på i 60 FPS vilket bidrar till att mina galna resor ned för ett berg på mountainbike verkligen känns hissnande och vansinnigt snabba.
Jag har spenderat många timmar med Riders Republic redan och jag kommer förmodligen tillbringa många fler den närmaste tiden. Jag avskrev titeln vid det ursprungliga uppvisandet då jag tyckte det såg lite generiskt och tråkigt ut men jag är inte den som inte erkänner när jag har haft fel. Riders Republic är nämligen en av årets största positiva överraskningar och jag räknar redan stunden tills jag kan kasta mig ut i backarna (eller från en klippa) nästa gång.
Be the first to comment