Det här med att inleda en recension är sällan en enkel sak. Texten måste fånga läsaren för att tillse att de når slutet och eftersom vi på Xboxbloggen inte längre sätter numrerade betyg är det upp till texten och endast texten att förmedla recensentens åsikter. Varför tar jag upp detta? Jo, för att Like A Dragon: Infinite Wealth visat sig vara ett av de svåraste spelen att skriva en recension om som jag någonsin stött på under mina snart 14 år som recensent. Varför? Det får du läsa vidare för att ta reda på (skamlös clickbait-avslut, jag vet).
Jag bör understryka att mina personliga svårigheter att sätta ord på Infinite Wealth inte på något sätt är någon form av negativ kritik kring spelet i sig, det rör sig faktiskt om raka motsatsen. Ni som lyssnar på podcasten ”Dubbel XP” (skamlös marknadsföring, förlåt) vet att Infinite Wealth har varit det spel jag ser fram emot mest under hela 2024. Att jag då har svårt att sammanfatta mina känslor om spelet beror dels på mina skyhöga förväntningar och dels på det faktum att Infinite Wealth är ett fullkomligt gigantiskt spel som är så mycket mer fullpackat än jag någonsin kunnat drömma om.
Efter händelserna i Yakuza: Like A Dragon har vår mutra hjälte Ichiban Kasuga blivit känd som något av en lokal hjälte i Yokohama och allting verkar gå hans väg. Han har ett bra jobb där han får hjälpa folk, han spenderar fritiden med sina trogna vapendragare från föregångaren och han har lyckats komma till freds med de avslöjanden som uppdagades under förra spelet. Men inget gott varar för evigt, sägs det och det dröjer inte lång tid innan Ichibans tillvaro rasar samman fullständigt och efter ett par timmars spelande i Yokohama finner vi plötsligt Ichi på väg till Hawaii och närmare bestämt Honolulu. Väl på plats på paradisön dröjer det inte länge innan vår godhjärtade protagonist blivit indragen i ett nytt äventyr som visar sig vara större och mer sprängfyllt än jag någonsin kunnat föreställa mig.
Med på resan är också seriens ursprunglige hjälte Kazuma Kiryu, som efter händelserna i Like A Dragon Gaiden: The Man Who Erased His Name även han befinner sig på de hawaiianska öarna och det visar sig att hans syfte på ön är tätt sammankopplat med Ichibans så givetvis slår de två följe genom spelets gång.
Vad som följer är en resa lika intensiv och galen som gripande och dramatisk, när detta omaka par slår sig fram genom Hawaii i turordningsbaserade strider som lyckas vara minst lika spektakulära som de traditionella fighterna från tidigare delar. Just stridssystemet har fått en rejäl mängd välkomna uppdateringar. Även om systemet i föregångaren var fullt funktionellt för ett första försök fanns det en hel del barnsjukdomar, varav de flesta nu har eliminerats helt och hållet. Den största nyheten är kanske möjligheten att röra sig till viss del under striderna, vilket gör det möjligt att skicka fiender flygandes in i varandra, in i passerande bilar eller till och med studsandes mellan mina party-medlemmar i otroligt tillfredsställande sekvenser.
Utöver detta erbjuds det ett utökat karaktärsgalleri av färgstarka skurkar, hjältar och allt däremellan. Berättelsen är otroligt välskriven och bjuder på de traditionsenliga vändningarna, överraskningarna och uppgörelserna. Gästspel från välkända ansikten som Danny Trejo och Daniel Dae Kim är välkomna och passar in bra utan att kännas som stunt casting.
Annars är det sidoaktiviteterna som har utökats mest jämfört med föregångaren. Det Pokémon-liknande ”Sujimon” har utökats något otroligt och är nu i princip ett fullfjädrat spel i Nintendos anrika serie, med mängder av olika figurer som jag kan samla på mig på uppdrag av Sujimon Sensei för att sedan tävla i olika turneringar för att bli ”the very best”, för att återigen anspela något på tidigare nämnda företag och deras monster i fickstorlek.
Utöver detta finns Dondoko Island, som även det är klart inspirerat av en annan Nintendo-serie, närmare bestämt Animal Crossing. Dondoko Island erbjuder minst lika mycket djup som Sujimon-aktiviteterna och det är vansinnigt underhållande att bygga upp min egen ö med hjälp av mina Sujimon, försvara den mot inkräktare och bara designa den efter eget tycke och smak. Återigen rör sig detta om alltså två sidoaktiviteter och de är snudd på så välfyllda och välutvecklade att de hade kunnat vara sina egna spel.
Sedan har vi seriens ikoniska sub stories som självklart återkommer och är mer bisarra och underhållande än någonsin tidigare. Kombinerat med en lång rad andra minispel som alla är väl värda din uppmärksamhet och Like A Dragon: Infinite Wealth lever upp till sitt namn med råge när det kommer till hur mycket innehåll som erbjuds. Samtidigt lyckas spelet behålla balansen så att det aldrig känns som onödig utfyllnad utan allting bara passar, kort sagt.
Vi är bara inne i februari av 2024 och jag måste ändå säga att mitt mest efterlängtade spel för året visat sig leva upp till i princip alla mina förväntningar. Det är fortfarande lite irriterande under striderna när en fiende hinner anfalla innan kameran svängt runt till rätt karaktär för att jag ska hinna blockera attacken men detta är också ett av få klagomål jag har överhuvudtaget och det händer betydligt mer sällan än i föregångaren.
Med mer än tio månader kvar på året har jag svårt att se hur något annat spel ska kunna toppa detta fullkomliga mästerverk. Det kommer oavsett vad vara en av mina toppkandidater till årets bästa spel när 2025 nalkas och det är helt klart ett av de bästa spelen i den anrika serien hittills.
Be the first to comment